Recension

: Adonis
Adonis Jens Liljestrand
2011
Ordfront
7/10

Kollektivet, männen och självbilden

Utgiven 2011
ISBN 9789170374944
Sidor 437

Om författaren

Jens Liljestrand är journalist, författare och litteraturvetare. Han föddes 1974 i Västervik och växte upp i Mocambique, Uppsala och Karlskrona. Liljestrand har tidigare skrivit reportageböckerna Made in Pride (2003) och Vi äro svenska scouter vi (2004), novellsamlingen Paris-Dakar (2008) och avhandlingen Mobergland (2009). Han har också varit redaktör för två samlingar med Vilhelm Mobergs brev. 2018 var han Augustprisnominerade för Moberg-biografin Mannen i skogen.

Sök efter boken

Skildringar av slutna manliga grupper är något som sällan överraskar mig på det där sättet som jag hoppas på att de ska göra. Jag vill att de ska chocka, förklara och kanske ge någon liten ledtråd på vägen till varför saker är som de är. Varför vi fortfarande lever med och ständigt reproducerar könsroller, fast så många av oss säger att vi är emot dem.

När jag för flera år sedan läste Jens Liljestrands novellsamling Paris-Dakar var det med en sorts aha-upplevelse och jag minns läsningen som intensiv och nästan magisk. En sån läsning som lämnar en med många frågetecken, och en viss sorg över att texterna är så korta och försvinner bort alldeles för snabbt. Flera av männen från Paris-Dakar har funnits kvar väldigt tydliga i mitt läsminne och har ofta gjort sig påminda under diverse genusdiskussioner.

Adonis handlar om en grupp män som under en sommarstugehelg på landet möts igen efter många år. De har ett gemensamt förflutet i studenttiden och sånggruppen Adonis, som har uppträtt tillsammans på allt från nationsspex till begravningar. Kärleken till sången och musiken och det musikaliska, skarpt begränsade manliga kollektivet har svetsat dem samman och gett dem något gemensamt som har blivit svårt att undkomma även i vuxen ålder. I gruppen Adonis finns ett gäng mer eller mindre igenkännbara manskaraktärer. Det är de omaka bröderna Carl och Frederik, alternativsnubbe/anarkist respektive reklamare. Det är Ulrich, som nu fått cancer, det är Pålle, som numera är folkkär artist, det är homosexuelle läkaren Sjöström, överviktige Jonatan samt Bengt som alltid röstat på sossarna men nu blivit sverigedemokrat. Kort sagt en grupp karaktärer som alla går att göra stereotyper av, men som inte blir det. Jens Liljestrand väljer att följa var och en inifrån, både i nutid och dåtid. De olika personernas röster och erfarenheter flyter ihop och liknar varandra, jag får efter några kapitel ganska svårt att skilja dem åt, vilket nog är meningen. Kollektiv har den effekten. Det rör sig om en gemenskap där relationerna mellan männen upptar det mesta av tiden, där kvinnor endast rör sig i utkanten av den slutna cirkeln och ofta är ”tjejer, ”brudar”, ”vandringpokaler” eller den där frun som man hoppas få till sexet med lite fler gånger i veckan. Relationer med andra är överhuvudtaget underordade livet i sångkollektivet och dess maktstrukturer och hierarkier. I det manliga kollektivet odlas också grabbklyschorna. Det där snacket, attityden man vet eller anar att grabbiga killar, eller killar i grupp, ägnar sig åt men, som har blivit klichéer och myter eftersom vi samtidigt försöker tro på något annat. På människor olikhet, och alla är inte så…

Är det vad slutna könskollektiv, eller kollektiv över huvud taget gör med oss, tänker jag. Odlar roller, klichéer och föreställningar om både oss själva och de som befinner sig utanför. Sådant som till slut blir så stort och viktigt att det inte går att bortse från, ens när vi lämnat den slutna gruppen.

Över de målande sång- och studentskildringarna i Adonis svävar också anden av övergrepp. CC är studentsångsordföranden som var och en av de unga männen i Adonis får en egen, mer eller mindre sexuell, relation till. När så samtalet under återföreningen i sommarstugan ganska tidigt landar på CC är det få av dem som vill tala om vad som egentligen hände:

”Jag har en liten annan bild”, säger Carl och brer omsorgsfullt en ostmacka.
”Oväntat”, säger Fredrik syrligt.
”Okej, jag ska inte tråka ut er.”
”Äh, sluta vara martyr, säger jag. ”
Han rycker på axlarna och tar ett bett av smörgåsen, tuggar, sväljer.
Grabben vet hur man ska få publik, den saken är klar.
”Han våldtog oss”, säger Carl.

Och någonstans där blir det känsligt. Någonstans där verkar det manliga kollektivet sätta stopp för vad som är ok att erkänna, eller för vilken bild som är ok att odla av sig själv. För trots att de delar samma erfarenheter och alla vet vad som hänt, är det ännu inte ok för de flesta män att erkänna sig själva som offer. Åtminstone inte i det slutna kollektivet.

Spänningen som finns mellan manlig självbild och verklighet, mellan kollektivets uppbyggande och destruktivitet är Adonis stora fördelar. Det gör mig, om inte överraskad eller omvälvd, så åtminstone en aning fundersam.

Anna Carlén

Publicerad: 2011-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-08 10:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4351

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?