Recension

: Dingo Dingo
Dingo Dingo: Den manliga frigörelsen är här! Bob Hansson, Leif Eriksson, Martin Svensson
2011
Telegram
3/10

Förlöjligande av manlighetsdebatten

Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen är här! handlar om en grupp män som samlas på en 50-årsfest hos Bernt, en man de alla har någon form av koppling till. På sin fest introducerar Bernt en ny maskin, Dingo Dingo, som med elektroniska impulser ska ge en känsla av att bli omfamnad, en känsla han har förstått saknas av många män. Han ber männen på festen vara med i projektet att lansera Dingo Dingo men först ska de själva få en känsla för vad den kan ge. Han beordrar dem att krama varandra två och två i 15 minuter. Till en början är de flesta männen i sällskapet avvaktande men de fortsätter att träffas en dag i veckan och kramas i 15 minuter och fler män ansluter.

Läsaren får också följa några av männen och deras liv utanför kramträffarna. Tre män står i fokus, de har alla sina problem och tror sig hitta en lösning i Dingo Dingo. Hampus har ekonomiska problem och vill inte berätta det för sin fru utan hoppas att Dingo Dingo ska bli en framgångsrik affär som han kan tjäna pengar på. Olof är bekymrad för att han inte längre kan tillfredsställa sin fru och gömmer sig därför varje kväll framför TV:n. Dingo Dingo lär honom att nära känslor igen. Henrik har stora problem. Hans fru slår honom men han stannar ändå för att han älskar henne och försöker vara en bättre man för henne. Männen på kramträffarna, hans nyfunna vänner försöker övertyga honom att lämna frun. För Henriks skull önskar jag att författarna hade tagit sin bok och sina karaktärer på större allvar, ämnet förtjänar det.

När jag hörde om idén till boken uppskattade jag att Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson hade valt att skriva en bok om män som vill ändra sin syn på sig själva om män. Män som behöver närhet och söker den hos varandra. Det som irriterar mig är att de väljer att skämta bort ämnet.

Jens Liljestrand sa under seminariet ”Varför gnäller männen?” på bokmässan apropå Dingo Dingo att en roman är svår att försvara i en debatt eftersom skönlitteratur främst är konst men det hindrar inte, tycker jag, att en författare (eller tre författare) som väljer att skriva om ett viktigt ämne tar sin bok och ämnet på allvar och är beredda på att andra vill diskutera boken. Diskussionen om manlighet är etablerad och skriver man en bok på ämnet är man med i samtalet.

Det humoristiska övergår ibland tyvärr till det drivande. De skriver om Ronnie som jobbar på Aftonbladet och det är tydligt vem som är förebilden för den här karaktären. Ronnie i boken känner skuld för sin sexualitet och säger saker som:

När jag ser mitt kön, ja, alltså när jag har stånd, tycker jag den ser ut som ett stort förtryckarinstrument. Jag kan inte släppa det, hur den är gjord för att tränga in och penetrera och genom hela historien har våldtagit och att killar tvingar och övertalar tjejer som egentligen inte vill ha sex.

Verklighetens Ronnie jobbade på Aftonbladet och har skrivit boken Vi som aldrig sa hora.
Det här hade kunnat bli hur bra som helst om författarna tagit sitt uppdrag på allvar. Tyvärr gör de inte det och då kan jag inte tro på det de skriver och det blir inte heller särskilt kul att skratta åt deras ord.

Det känns helt enkelt inte som att de har försökt göra så mycket för att förändra bilden av mannen med den här boken utan mer som att de har försökt skapa ett jippo. Den som vill ha mer underhållning kan lyssna på Dingo Dingo Soundtrack på Spotify.

Av förordet att döma känns det snarare som att författarna försöker förlöjliga debatten. Hela förordet är utskrivet i ett textutdrag som ni kan läsa nedan.

Textutdrag (Visa/göm)

Camilla Hällbom

Publicerad: 2011-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-08 23:17

Kategori: Recension | Recension: #4349

3 kommentarer

Om man inte gillar humor ska man kanske inte läsa en humoristisk bok.

Hannes Oregistrerad 2011-11-13 16:22
 

Eftersom att diskussionen om samtidens syn på manlighet är svältfödd på allvarliga och seriösa inlägg. Författarna var inbjudna till ett samtal om ämnet på bokmässan i Göteborg som de också skämtade bort så jag tycker det är tråkigt att de inte vill vara seriösa när de har chansen att göra det bra. Humor i sig har jag inga som helst problem med men jag tycker man får välja sina tillfällen och när de dessutom driver med personer som faktiskt finns går det lite väl långt.

Camilla Hällbom Redaktionen 2011-11-13 23:09
 

Det är en intressant fråga, det här med humor. Kommer man (läs gärna män) undan med vad som helst, bara det är skrivet på ett humoristiskt sätt? Dessutom: går det inte utmärkt att kombinera humor med att ha något viktigt att säga? Jag tänker på Liv Strömqvist, som gör det alldeles ypperligt. Att inte vilja stå för att man skrivit ett inlägg i debatten, när de som författare måste varit väldigt medvetna om att det just fanns en sådan debatt när de skrev boken; det är väl ganska löjligt egentligen? Jag håller med Camilla, det hade varit intressant att höra vad de ville säga med sitt inlägg. Inte bara höra ”Vi har skrivit en rolig bok, bara.”

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-11-14 16:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?