Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9789146215912 |
Sidor | 172 |
I förlagets utskicksblad till Vi som aldrig sa hora har halva textutrymmet upplåtits åt författaren själv, där han skrivit en slags slagfärdig copy-text om sin debutroman. På de raderna informeras jag bland annat om att jag har att göra med en ”poetisk page-turner” samt att det är en ”generationsroman” jag just ska läsa.
Ett bra tag innan bokens releasedatum framträdde Ronnie Sandahl i både radio och tv för att på inbjudan prata om sin roman. Intern support har kommit från Per Bjurman, reporter och USA-korrespondent på samma tidning där Sandahl arbetar som journalist och krönikör, nämligen Aftonbladet. Han försattes i extas när han läste kollegans bok, enligt den lista han publicerar varje söndag i just Aftonbladet. Dessutom har i ett par recensioner Ronnie Sandahl och hans lugg bedömts snarare än Vi som aldrig sa hora, vilket författaren ondgör sig över i en av sina veckokrönikor i Aftonbladet (12 mars).
Författaren har alltså förklarat hur vi bör läsa och bedöma boken, förlaget har tryckt hårt på hans befintliga status som ung och framgångsrik journalist vilket också givit honom förhandsutrymme som sällan ges debutanter, cirkeln sluts sedan när några recensenter går i fällan och låter sig provoceras till att blanda ihop Sandahls roller som journalist och författare, samt tolkar in honom i bokens huvudkaraktär Hannes. Sandahl försvarar sig slutligen som krönikör på Aftonbladet, där han redan hyllats av en kollega.
Känslan blir att de 172 sidor text som utgör romanen landar i bokhandeln som en kuriös liten bonus för de som slutligen kan tänkas orka skaffa och läsa den. Och det är mycket väsen för ganska lite.
Tre killar strax över tjugo hänger i sitt tråkiga Falköping. Hannes är i grund och botten en finkänslig natur som gillar popmusik och vill sticka från stan. Frippe är en lightvärsting och lokal volleybollstjärna med trasslig bakgrund. Kristian – kallad Cartman för sin övervikt – vill vara en i gänget och försöker hålla kebabpizzorna på armlängds avstånd. De tre vännerna spenderar sin tid med att dricka öl, gå på stans nattklubb och längta efter kärlek, var och en på sitt sätt. Hannes kämpar med sin moderna mansroll men tycker sig se att Frippes slitz-strategi betalar sig bättre i form av hångel och beundran från de tydligen inte lika moderna tjejerna. När Hannes så blir tillsammans med Wilma är han lyckligare än han vågat ana att han nånsin skulle bli, vilket också gör honom misstänksam: kan det här verkligen hålla?
Nej, det håller inte. Efter att Wilma dumpat Hannes tar han chansen att hoppa på stockholmståget för att leva drömmen om storstaden. Där får han andrahandskontrakt i Fisksätra och ett skitjobb via en bemanningsbyrå. Han drar omkring på Söder, dricker takeaway-latte, spanar på ”popflickor” och sparkar höstlöv medan det går upp för honom att lyckan kanske ändå inte är garanterad i huvudstan. Det känns inte sådär romantiskt som på film och i romanerna. Han sväljer förtreten och återvänder till Falköping i hopp om att försonas med Wilma.
Romanen försöker övertydligt smycka den ganska tunna storyn med en mörk, poetisk och korthuggen prosa som för att symbolisera det hopplösa i hemstaden: ”Regnet faller hårt över en nonsensstad.” Per Hagman, Kent, Håkan Hellström och Fucking Åmål dyker upp under läsningen, som popkulturella referenser eller genom språkstil och textlån: ”Vad är förresten ett minne värt? [...] Minnen bara väger”, ”Det var år sedan de var små”, ”Det var mörkt den där kvällen de gick hem”, ”Asfalten. Svartaste svart”, ”I en värld av idioter står han nu istället först i kön”, ”-Du är så jävla patetisk [...] Du tror du är bättre än alla andra här [...] Vad du inte ser är att du är precis som dem”.
Att blinka åt sina favoriter är naturligtvis inget dåligt i sig, men här står alla referenser och samplingar ivägen för … ja, inte mycket. Att författaren skulle kunna skriva en intressant roman tvivlar jag inte på, det finns drag i hans språk som kan utvecklas till något eget, han verkar ha en stark vilja att beskriva något viktigt, i det här fallet unga mäns problematiska förhållande till kvinnor och sig själva. Bokens största problem är att den aldrig lever upp till de höga ambitionerna, varken tematiskt eller stilistiskt. Den vill vara något mycket större än vad den i själva verket är. Kvar blir något års vagt genusmedvetna och glimtvis angelägna dagboksanteckningar från småstadens stationscafé där drömmarna susar förbi utanför fönstret.
Publicerad: 2007-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 15:56
7 kommentarer
Fast Per Bjurman publicerar inte en lista i Aftonbladet varje söndag, det är Virtanen som gör det. Och jag har för mig att det är Virtanen som figurer på fliken. För båda två är väl inte där?
#
"Regnet faller hårt över en nonsensstad" – det var ju inte heller en egen formulering utan direkt översatt från Morrissey. Inget fel i att låna eller droppa referenser, men här verkar det bli lite för mycket av det goda…
#
Är det inte "a humdrum town" hos Morran? Inte samma sak som nonsensstad, men visst är det pinsamt uppenbart var inspirationen kommer från.
För övrigt var det en krönika i City imorse som handlade om att alla på Södermalm är så angelägna om att ha "rätt" åsikter, vilket just nu innebär att man ska älska Dolly Parton och hata Ronnie Sandahl.
#
Läser man Citys krönikor är man en tönt. Så enkelt är det faktiskt. Därmed inte sagt att Sandahls bok är bra.
#
Jo precis, "humdrum town". Uppenbarligen en liten parafras även om den inte är exakt. Det stämmer nog även i en "humdrum town" det där med att man ska ha "rätt" åsikter. Har inte läst Ronnie Sandahls roman så jag endast åsikter om det jag läst OM den. Känns inte så nyskapande. Nån mer som läst?
#
verkar bra
#
Jag tror att killen blev publicerad innan han var mogen för det. Hade han inte varit känd så hade boken antagligen refuserats (heter det så?) under förevändningen att den är omogen och inte tillräckligt originell. Jag tror att den här killen kanske hade blivit en bättre författare om han hade fått några nej innan han fick ett ja. Men vem vet, han kanske utvecklas åt rätt håll ändå. Det återstår att se.
#
Kommentera eller pinga (trackback).