Recension

: Cured
Cured: The tale of two imaginary boys Lol Tolhurst
2016
Quercus
7/10

Sagan om två påhittiga pojkar

Utgiven 2016
ISBN 9781784293406
Sidor 343

Om författaren

Lol Tolhurst, f.1959, är en brittisk musiker mest känd för att tillsammans med Robert Smith varit en av grundarna till the Cure. Tolhurst sparkades från the Cure 1989 och har därefter haft en stundtals krokig karriär som musiker. 2016 publiserades hans självbiografi Cured – the tale of two imaginary boys om tiden före, med och efter the Cure. Och om hans livslånga relation till Robert Smith.

Sök efter boken

På gymnasiet fick jag, precis som alla andra gymnasieelever gratistidningen Ultra Magazine hemskickad. Tidningen handlade om populärkultur och var något av en plantskola, inte helt olikt samtida z-tv, för skribenter som på många sätt definierade det svenska nittiotalet. Andres Lokko, Kristian Luuk och Linda Skugge var chefredaktörer och bland skribenterna återfanns Jan Gradvall, Lukas Moodysson och Per Hagman. I min nostalgiväska (den som innehåller skolkataloger, häftiga flyers från popklubbar i London och ironiska vykort) finns ett nummer av tidningen kvar, ganska precis 25 år sedan den damp ner i brevlådan.

Det är det nummer där Per Hagman i samband med the Cures Wish skiva på tio sidor redogjorde för bandets hela historia och dessutom gjorde en snabbrecension med betyg på alla Cure skivor. Information som numera finns några knapptryckningar bort, var då närmast ovärderlig. Sidorna är ganska nötta men så är innehållet för evigt inpräntade i medvetandet och skulle kräva en rejäl lobotomi för att radera. Så när man läser Lol Tolhurst självbiografi Cured är de stora dragen inget främmande.

Men i en sammanfattning så är ju samtidigt sagobilden av Robert Smith intakt, den om att han är ett gothiskt sagoväsen som står över vardagliga aktiviteter och mer svävar omkring precis som i de Tim Pope regisserade videorna. Här möter vi istället en Robert som kör bil, en Robert som tar en öl till fotbollsmatchen och som till och med hamnar i slagsmål.

Ja det är ju förstås inget mysterium och heller inte särskilt svårt att förstå, men ändå så blir just vanlig verklighet en smula surrealistisk när man läser om the Cure. Lol är en bra berättare och går igenom hela historien utan att vare sig bli långdragen eller överdrivet nostalgisk. När man kommit till halva boken är året fortfarande runt 1980 och bara debutskivan är släppt vilket när det kommer till musikbiografier är en utmärkt disposition. För utrymmet mellan fjärde och femte albumet är sällan så intressanta som om ett band som kämpar för att slå igenom. Eftersom boken går vidare ända till nutid så finns även tiden efter. För Lol sparkades av sin barndomsvän Robert i slutet på 80-talet efter att hans alkohol- och drogmissbruk gjort honom omöjlig att ha kvar i bandet. Och de delarna är, en smula överraskande, nästan lika intressanta.

Andra medlemmar har kommit och gått (även om situationen numera, eller för all del de sista 20-åren eller så varit ganska stabil), så var Lol den som alltid var med. Robert var givetvis ledaren och den kreativa motorn, men vid hans sida fanns alltid barndomsvännen. Och så plötsligt är han inte längre med i det band som han tillbringat hela sitt liv i. Nyskild och ensam i ett gods på landsbygden, alkoholiserad och helt utanför rampljuset lägger han in alla sina pengar på en märklig stämningsprocess mot resten av bandet. Det utan egentliga skäl. Ett ovärdigt slut som inte heller är helt unikt. Som person reser han sig till sist och slutet är måhända inte helt som i sagorna men ändå helt okej.

Just perspektivet av att ha varit en grundbult och sedan plötsligt stå helt utanför gör att historien om the Cure ur Lols perspektiv (vilket han är noga med att betona att det är just hans berättelse) blir en angelägen läsning för den som har ett intresse kring bandet. Det här är inte en biografi man läser för de snygga formuleringarna, utan någonting man läser för att få förstahandsinformation om ett band som hållit ganska hårt på den egna integriteten. Den serveras med den vanliga dosen band anekdoter, som både kan vara lustiga men ibland också lite tröttsamma.

Men så finns där även delar som är riktigt rörande. Som när Lol beskriver det han menar var the Cures egentliga grundande, en regnig dag när han väntar på skolbussen den allra första skoldagen:

Neither Robert or I wanted to get on that bus. We didn´t want to leave our mums and go to a strange school in another town where we didn´t know a soul. I probably would have started crying if Robert hadn´t been there. I can hear my mother´s voice even now, gently urging me along. ‘Hold Roberts hand and look after each other.’
Robert took me by the hand and led me onto that bus.

Och även om den historien inte på något sätt är unik, den kommer ju att ske i slutet på Augusti 2017 också, så är det ändå sagoväsendet Robert som tar sin vän i handen och leder honom in i bussen. Mot det okända.

Oscar Rooth

Publicerad: 2017-06-11 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-08 17:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6977

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?