Recension

: Enligt Rolling Stones
Enligt Rolling Stones Rolling Stones
2006
Prisma
5/10

Musikveckan: The gospel according to…

Utgiven 2006
ISBN 9151846756
Sidor 319
Orginaltitel According to the Rolling Stones
Översättare Thomas Andersson

Om författaren

Rolling Stones betraktas av många som historiens största rockband (och största girigbukar). Bandet bildades 1962 i England och åker fortfarande på maratonturnéer som drar in kolossala mängder pengar.

Sök efter boken

Det här är alltså historien om ett av världens absoluta största band, så som de själv vill berätta den. Till skillnad från den biografi om Keith Richards som även recenserats här, rör det sig om en auktoriserad biografi, där bandmedlemmarna framställs så som de sjäva vill bli sedda. Och det märks. Problemet med icke auktoriserade biografier är ofta alla rykten, all smuts, alla sensationer med varierande sanningshalt.

Enligt … har ett stort problem, och det är att den uppenbarligen är skriven inte så mycket för att upplysa som för att sälja. Sälja en bild av bandet som oerhört seriösa musiker som alltid jobbar hårt och som åker på sina dyra turnéer bara för att de älskar att spela så mycket…

När bandmedlemmarna berättar om sina influenser, och hur musiken kom in i deras liv, då lever boken. Där finns en del att hämta för fansen.

Ett annat problem är det stråk av självförhärligande som utmärker medlemmarnas utsagor. Allt är någon annans fel – som att Keith haffades för knarksmuggling – och en oproportioneligt stor del av boken går ut på att snacka skit om Brian Jones. Hur skönt det var när han inte var med i bandet längre eftersom det var så jobbigt att åka på turné och tillbringa flera timmar i sträck i hans sällskap i bilen. Alla är rörande överens om att han var en outhärdlig person som inte bidrog med något och drog ner de andra i skiten. Bekvämt, eftersom han varit död i 30 år och inte kan försvara sig. Och borde de inte lyckats gå vidare nu, så här långt efteråt? Lite småaktigt, kan tyckas.

Den som framstår som mest mänsklig av de ”äkta” stenarna (ja, Ronnie Wood betraktas uppenbarligen fortfarande som en outsider) är Charlie Watts, annars väldigt anonym. Men även där blir det lite lustigt när han först proklamerar att han aldrig varit mycket för droger och alltid gillat bättre att hänga på hotellrummet och sedan 100 sidor senare, berättar om sitt svåra missbruk…

Min favoritdel är när Keith berättar om sin vänskap med Gram Parsons och hur Mick Jagger blev svartsjuk på deras relation …

Bilden av Mick som den stenhårde företagsledaren med outtröttligt intresse för alla detaljer förstärks. Som ett annat berömt kontrollfreak uttryckte det: ”To be the frontman of av million-selling rock band is like being the CEO of a major corporation”. Och visst är det så. Utan Micks sinne för affärer och stenhårda arbetsdisciplin hade Stones inte kunnat fortsätta sälja ut turnéer och dra in mer pengar per år än vad många länder har i BNP utan att ha släppt ett intressant album på decennier. Det är många rockstjärnor som har ett och annat att lära av Sir Mick.

Anna Larsson

Publicerad: 2007-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-12 23:09

Kategori: Recension | Recension: #2390

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?