Recension

: Please kill me - Den ocensurerade historien om punken
Please kill me - Den ocensurerade historien om punken Legs McNeil Gillian McCain
2006
Reverb
8/10

Musikvecka: Fullt ös medvetslös

Utgiven 2006
ISBN 9197568457
Sidor 542
Översättare Dan Andersson
Först utgiven 1996

Om författaren

Legs McNeil var med om att starta tidningen Punk på 1970-talet. Han har skrivit boken ”The other Hollywood: The uncensored oral history of the porn industry”.

Gillian McCain är poet, och har publicerat böckerna ”Tilt” och ”Religion”.

Sök efter boken

Tio år efter att boken kom ut på engelska har nu vad som kallats för punkens bibel kommit på svenska. Alla New York-scenens centrala gestalter finns här i närbild: Ramones, New York Dolls, MC5, Iggy Pop, Patti Smith och så vidare.

Boken är ihopvävd av en enorm mängd intervjuer – allt från bandens frontfigurer till groupies, råddare och fotografer får minnas sina upplevelser av punkens årtionde. Bara antalet intervjuer i sig är nog för att imponera – att författarna dessutom lyckas klippa upp, och sedan väva ihop, alla dessa intervjuer till en välsammansatt helhet är hur grymt som helst.

Den ”ocensurerade” historien om punken, utlovar undertiteln, och det löftet infrias med råge. Det är en ärligt skitig och neddekad historia byggd på knark, sex, sprit, bråk och folk som spyr både det ena och det andra på varandra. Och så lite mer bråk, sex, knark, sex, knark, sprit, glasbitar att rulla sig i, och de självklara dödsfallen … Och, ja, det förstås, en del musik emellanåt (men faktiskt mindre av den varan än man kanske kunde tro). Ungefär precis vad man förväntar sig, med andra ord.

Ocensurerat i all ära, men i vissa fall – hur Iggy Pops kuk såg ut när han led av vissa könssjukdomar, några av Lou Reeds mindre vanliga sexuella preferenser, eller liknande … tack, lite för mycket information för min smak åtminstone. Kalla mig vekling om ni vill.

Den biten var väl i och för sig väntad redan på förhand. Vad som till en början förvånade mig något mer var all den punk som inte finns med i boken. Den brittiska punkscenen finns knappt med alls (Sex Pistols tas så klart upp, skam vore det väl annars, och The Clash nämns någon enda gång). Att punk skulle ha förekommit i andra länder än USA och UK finns det inte ett ord om. Ja ja, ok, det är ändå utlandet. Men inte ens tunga amerikanska band finns omnämnda. Hur kan en amerikan ändå skriva om punken, men ignorera, säg, Dead Kennedys och Black Flag?

När man läser boken förstår jag dock varför. Det är inte längre samma generation. Den sanna och riktiga och äkta Punken dog med 1970-talet. 1980-talet och allt därefter är för Neil/McCain på sin höjd värt att tas upp i bokens epilog. Alla utländska band är bara avarter som egentligen inte är punk, därav inte värda att behandlas (förutom för att visa vilka dåliga copycats Sex Pistols var).

Det synsättet blir tydligt när man inser att McNeil anser sig ha myntat begreppet punk, vilket framkommer i en av hans få egna kommentarer:

Plötsligt började man se säkerhetsnålar och taggiga frisyrer. De gjorde sig fula.
”Vänta lite nu!” tyckte jag. ”Det här är inte punk – en taggig frisyr och en säkerhetsnål? Vad är det här för skit?”
Vi var ju trots allt tidningen Punk. Det var vi som myntade uttrycket och det var vi som hade definierat punken som en amerikansk undergroundkultur med nästan 15 år på nacken.
Det var helt okej för mig om någon ville starta en egen ungdomsrörelse men den här var upptagen.

Ledsen att behöva säga det, McNeil, men det är lite sent att så här i efterhand försöka ta patent på begreppet…

Hur som helst – kan man svälja den amerikanska självgodheten är det här en fullständig orgie i old school-punk, ett decennium i full fart. Med andra ord, en bok fullt värdig ämnet.

Textutdrag (Visa/göm)

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2007-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-08 21:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2388

4 kommentarer

Boken är bra. Den beskriver den amerikanska punkens framväxt. Mer intressant är givetvis den brittiska. Jon Savages bok England's Dreaming är en tung tegelsten i ämnet. En mycket, mycket bra bok.
John Robbs bok Punk Rock är mer lättläst, mer lik Please Kill Me till upplägg, men inte lika grundlig.
Jag tror inte någon av dessa böcker är översatta.

Robert - dsob@spray.se Oregistrerad 2007-02-15 13:23
 

Den brittiska punken "givetvis" mer intressant?

Ignatius Oregistrerad 2007-02-15 21:47
 

McNeil är väl väldigt tydlig med vad han är ute efter att skildra? New York-scenen på (främst) 70-talet och dess bakgrund. Har man preferenser för engelsk punk (vilket jag har) bör man nog bara acceptera hans perspektiv. Att han vill presentera (eller ta patent på) sin version av punken är helt i sin ordning – läsaren är fri till en divergerande åsikt. Men att McNeil istället skulle ha skrivit ett heltäckande verk om all musik som kallats, eller kallat sig, punk känns helt meningslöst.

Robert: Tack för tipsen. Haninge imorn?

Anders Oregistrerad 2007-02-17 23:01
 

Anders: jag håller inte alls med om att boken är tydlig om avgränsningen som görs: titeln säger inget om det och de nämner väl det heller aldrig (vad jag noterade åtminstone?) i själva boken, utan vi kastas direkt in i berättelsen.

Däremot framgår det ju tydligt i praktiken när man väl läser boken. Men som du säger, det är ju bara att acceptera hans perspektiv, och ta boken för vad den är.

Klas Rönnbäck Redaktionen 2007-02-22 09:36
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?