Recension

: Chelsea Horror Hotel
Chelsea Horror Hotel Dee Dee Ramone
2010
BTM
6/10

Hey ho lets go

Utgiven 2010
ISBN 9789185651139
Sidor 220
Orginaltitel Chelsea Horror Hotel
Översättare Andreas Öberg
Först utgiven 2001

Om författaren

Dee Dee Ramone (Douglas Glenn Colvin, född 1951) var en av grundarna till det legendariska amerikanska punkrockbandet Ramones, grundat i Forest Hills, Queens, New York 1974. Dee Dee spelade bas och skrev mycket av låtmaterialet tills han hoppade av 1989 för att satsa på en misslyckad hiphop-karriär. Trots stora framgångar med Ramones levde Dee Dee ett hårt liv med ett drogmissbruk som grundades tidigt i tonåren. Missbruket blev slutligen även hans död 2002 trots att han varit drogfri under stora delar av 90-talet. Han har skrivit två självbiografier och en roman.

Sök efter boken

Efter knappa trettio recensioner på dagensbok är det först med Chelsea Horror Hotel som jag känner lite av ett objektivitetsdilemma. För författaren här är ju ingen författare egentligen, utan basist och låtskrivare i världens om inte bästa, så i alla fall coolaste band: Ramones. Ja, Dee Dee är inte bara en gammal hjälte, utan sedan 2002 också en avliden sådan. Kort och gott är han en person jag inte vill ge ett dåligt betyg till, samtidigt som jag inte är helt övertygad om hans litterära kvaliteter. Så läsningen börjar med ytterligare en skräckdimension.

Ganska snabbt in i boken lägger sig dock den oron. Visst, det är inte Shakespeare, men väljer man en bok där framsidan ser ut som korsningen mellan en Wahlströms gröna ryggar och något som under min uppväxt skulle ha kallats videovåld och där undertexten säger ”en berättelse om skräck, knark och rock´n´roll” så är det ju knappast odödliga versmått man bör förvänta sig. Vad Dee Dee istället bjuder läsaren på är ett innehåll så exakt beskrivet i undertexten att Sverker Olofsson aldrig skulle kunna skicka den i sin soptunna, hur mycket han ändå skulle ogilla själva innehållet.

Huvudpersonen i boken är Dee Dee själv som precis flyttat tillbaka till New York efter ett misslyckat försök att bosätta sig i det soliga Kalifornien. Han har sin vana trogen inkvarterat sig på Chelsea Hotel. Men det myntomspunna hotellet har inte längre någon lockelse för Dee Dee, utan är endast en nödlösning eftersom han har sin hund med sig, något som omöjliggör alla hopp om att få hyra en vanlig lägenhet. Om Dee Dee bara fick vara ifred, rasta sin hund på 23:e gatan, få lite knark levererat av en pålitlig dealer och ha det lugnt och skönt på rummet med sin flickvän så skulle allt vara ganska bra. Högre krav än så har han nämligen inte.

Men Chelsea Hotel är ju inte vilket hotell som helst och ganska snart raseras det som skulle kunna vara en bedräglig tillvaro. Dee Dee misstänker att deras rum, nummer 117, tidigare hade nummer 100 på dörren, det rum där Sid Vicious ska ha mördat Nancy Spungen och det dröjer inte länge innan det verkliga helvetet tar över. För det är just vad Chelsea Hotel är, bokstavligt talat. Det som i de första kapitlen börjar som en nästan lågmäld berättelse om en före detting som bara söker lite lugn och ro förvandlas raskt till fullständigt kaos där all form av struktur och handling snabbt raseras. Som läsare kastas man hit och dit men geografiskt befinner man sig hela tiden inom hotellets väggar.

Jag har svårt att tänka mig att litteraturen någonsin varit närmare en b-filmsskräckis än i denna bok. Knappast har den heller varit närmare en Ramones-låt, för det går fort, det är stökigt men ändå finns här något tilltalande, något intelligent som ligger precis under ytan. Dee Dee kan nämligen sitt Chelsea Hotel, så mitt i allt kaos dyker det hela tiden upp popkulturella referenser. Men också en underliggande känsla av trötthet. Att egentligen ha fått nog av klichébilden av sig själv som legendarisk punkrockare men samtidigt inte ha något annat att falla tillbaka på.

När Dee Dee skrev boken hade han bara ett år kvar att leva. Efter att ha varit ren under några år föll han tillbaka i missbruk och dog av en heroinöverdos, femtio år gammal. Chelsea Horror Hotel har beskrivits som hans litterära testamente och att BTM nu släpper denna i utmärkt översättning av Andreas Öberg är inget mindre än en popkulturell välgärning. Har man det minsta intresse kring Ramones ska man läsa boken. Saknar man det intresset ska man istället lyssna på bandets fyra första skivor: Ramones, Leave Home, Rocket to Russia och Road to Ruin. Då kommer också intresset för boken, det kan jag praktiskt taget garantera.

Oscar Rooth

Publicerad: 2010-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-10 18:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3954

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?