Recension

: Knark – en svensk historia
Knark – en svensk historia Magnus Linton
2015
Atlas
6/10

Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

Utgiven 2015
ISBN 9789173894807
Sidor 333

Om författaren

Magnus Linton, född 1967 i Göteborg, är journalist, författare och debattör. Han är för närvarande bosatt i Bogotá i Colombia och i Stockholm, och är medarbetare på Dagens Nyheters kultursida. Han har också varit redaktör på Arbetaren och chefredaktör för Arena. Linton debuterade 2000 med Veganerna – en bok om dom som stör. Andra av hans titlar är Kött på flykt (2007), Cocaína (2010), De hatade (2012) och Knark – en svensk historia (2015).

Magnus Linton – författarens hemsida.

Sök efter boken

Det är något ruttet i svensk narkotikapolitik. Så kan man nog sammanfatta Magnus Lintons Augustnominerade bok Knark – en svensk historia. I DN skrev Ann Heberlein att boken ”blottlägger ett ideologiskt vansinne”, medan Jimmy Vulovic i Kristianstadbladet säger sig bara kunna läsa den ”som ett debattinlägg”. Den senare hållningen verkar vara i klar minoritet bland svenska recensenter, ska erkännas, och få saker gör mig den här veckan lika deprimerad.

Vari består alltså detta ”ideologiska vansinne”? Tja, i visionen om det narkotikafria samhället. Det är en idé som i stort sett förenat alla etablerade politiska partier åtminstone de senaste fyra, fem decennierna. Vi har kanske inte fört det fullt så bokstavliga ”war on drugs” som USA har gjort, men det har, enligt Linton, inte desto mindre varit ett dogmatiskt politiserat krig med kostnader i människoliv.

Även om jag nästan bubblar över av invändningar måste jag ge Linton rätt i detta: den svenska narkotikadebatten har länge legat lågt, samtidigt som människor går under. I praktiken har emellertid sprututbytesprogram och underhållsbehandlingar med metadon och liknande blivit vanligare. Att det inte gått snabbare betraktar Linton som en historisk skuld: vi har offrat missbrukares liv hellre än att hjälpa dem leva värdiga liv med sina missbruk.

Linton tecknar nämligen klara distinktioner mellan bruk, missbruk och beroende. Här handlar det alltså om det senare, att den som är beroende av framför allt heroin kan ersätta den eviga och olagliga jakten på nästa sil med medicinskt utskrivna preparat och leva ett så kallat normalt liv med arbete, hem, familj och så vidare. Det sker, och det borde förmodligen ske i större utsträckning. Det är inte otroligt att vi varit för försiktiga med den typen av pragmatiska lösningar. Men det är inte svårt att tänka sig debatten om vi varit mindre restriktiva, att vi låtit människor ta livet av sig med statlig narkotika och hur också detta blivit ett exempel på hur lågt vi värderar missbrukares liv.

Då har jag ändå större problem med hur lätt Linton får det att låta att skilja på bruk och missbruk. Han diskuterar det inte särskilt uttömligt; Knark – en svensk historia är nämligen inte i första hand en bok om droger och missbrukare, utan någon sorts idéhistoriskt inspirerad debattbok (jo, jag vill också kalla den det). Linton lägger stor vikt vid vilka begrepp och retoriska figurer som använts i debatten. Det är till exempel ingen slump att boken heter just Knark. Det är ett uttryck som klumpar samman olika typer av narkotika, från cannabis till heroin, vilket författaren menar är ack så typiskt för svensk narkotikapolitik. Vad som inte riktigt framgår är dock på vilket sätt ”knark” egentligen skiljer sig innehållsmässigt från det mer neutrala ”narkotika”.

Nå, bruk och missbruk, då? Vem avgör det? Vilka mänskliga eller ekonomiska kostnader ska till för att bruk ska övergå i missbruk? Att man inte kan bära det ekonomiskt? Att man slutar sköta sitt arbete? Sina relationer? Helt eller delvis? Att man ljuger eller stjäl eller gör illa människor i sin närhet? Någon gång? Ofta? Jag har långt ifrån några klockrena svar på det här.

Magnus Linton verkar däremot vara ett under av klockrena svar. Hans posterboy för bruk som borde lämnas ifred är en småländsk trebarnspappa och väletablerad egenföretagare som odlar egen cannabis för självmedicinering av ångest- och sömnproblem. Han är en ganska bjärt kontrast till bokens övriga miserabla missbrukargestalter, så några större problem med gränsdragningen gör sig Linton inte.

Fienden i Knark tecknas däremot med all önskvärd tydlighet i form av den auktoritära absolutistiska utopin ”det narkotikafria samhället” (eller ”det bejerotska paradigmet”, efter den tongivande läkaren Nils Bejerot). Dess förespråkare framställs genomgående som dogmatiska, hysteriska (men samtidigt slentrianmässiga) och djupt okunniga. Eftersom Linton gör en stor sak av den restriktiva retoriken kring narkotika som ”osvenskt”, talet om ”renhet” från narkotika och liknande, framstår de dessutom som vagt rasistiska och nationalistiska.

Jag känner inte igen en skugga av någon av dem jag någonsin mött. De har varit allt från poliser och präster till frivilligorganisationer, och framför allt anhöriga som har fått ta vansinnigt mycket skit och oro och ändå är beredda att göra vad som helst för att få tillbaka sina nära och kära. För alla dessa engagerade människors skull gör Lintons argumentation rent ont i mig.

Ja, jag är för en restriktiv narkotikapolitik. Ja, jag uppfattar det som djupt problematiskt att göra ”valfrihet” till flaggskepp för beroendeframkallande medel (och nej, det gäller inte bara narkotika). Inte minst önskar jag att de här livsviktiga frågorna fick en renhårigare behandling. Det finns uppenbara problem med den svenska narkotikapolitiken och Linton lyfter många viktiga frågor, men han klumpar också ihop, polariserar och förenklar problem.

Är det till exempel själva visionen om ett samhälle utan illegal narkotika som är orsaken till att människor dör? Vi har en liknande nollvision vad gäller döda i trafiken, och den har aldrig hindrat oss från att göra allt för att rädda dem som faktiskt råkar ut för olyckor. Inte heller verkar det rimligt att den restriktiva politiken utgör den drogrelaterade kriminalitetens upphov. Då skulle exempelvis den italienska maffians stora intressen i sophantering innebära att vi borde legalisera sopor och, vänta, de är ju inte direkt olagliga.

Ett samhälle måste kunna lyfta blicken utan att förlora de enskilda människornas värde, hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt: ideal och realism, långsiktigt och kortsiktigt. Vi måste kunna motverka missbruk utan att för den skull offra själva missbrukarna (som människor). Det är inte konstigt att det narkotikafria samhället i en globaliserad och djupt kommersiell värld tycks längre bort än någonsin. Det narkotikafria samhället är ett minst lika ouppnåeligt ideal som att inte en enda människa ska dö i trafiken. Det betyder för den skull inte att det är ett dåligt ideal.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6347

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?