Recension

: Strålande morgondag
Strålande morgondag Ishmael Beah
2015
Norstedts
7/10

I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Utgiven 2015
ISBN 9789113061542
Sidor 277
Orginaltitel The Radiance of Tomorrow

Om författaren

Fotograf: John Madere

Ishmael Beah är född 1980, bor i New York och jobbar som rådgivare åt Human Rights Watch. Utsedd till ambassadör för UNICEF 2007.

Sök efter boken

För många år sedan nådde det brutala inbördeskriget i Sierra Leone till staden Imperi. Operation No Living Thing gick fram, husen brann, kulor och machetes och klubbor brukades och de få som lyckades springa (lyckades hålla sig från att se sig om, att försöka rädda sin familj, att lyssna på skriken) blev tvungna att vandra i åratal, flyktingar i sitt eget land.

Men så till slut, efter många år, tar kriget slut. Och en efter en vänder de tillbaka. Först de äldsta, de som levt här hela sitt liv och aldrig kunde göra sig ett hem någon annanstans. Ma Kadie och Pa Moiwa möts bland nedbrunna hus och skelettdelar som ingen kan identifiera. Var det här ett barn eller en kvinna? Var det här min son eller din? Men sorgen är i alla fall begripligare än våldet, och i takt med att fler och fler vänder hem börjar det bli ett samhälle igen – de vuxna som minns sin barndom och vill uppfostra sina barn i ett hem de aldrig sett, tonårsmödrarna som får något hårt i blicken när man frågar vem som är far till deras barn, pojkarna som tvingats lära sig att döda innan de kunde raka sig, alla är välkomna. Men sedan är frågan i vilken grad deras öde faktiskt är deras eget – med freden kommer ju också möjligheterna, kommer investeringarna, kommer en ny form av överhet.

Strålande morgondag är en förbannad roman, i rakt nedstigande led från böcker som Armahs De vackra är ännu inte födda eller Ngugis Wizard of the Crow: berättelser där udden riktas mot korruptionen, mot de missade chanserna och lata genvägarna, mot de som cyniskt profiterar på människors önskan om en bättre framtid. Som bäst är Beahs roman fantastiskt lurig och varvar flera verkligheter: det nakna våldet från inbördeskriget, som lever vidare både i folks minnen och i ärren och amputationerna, men också tiden som fanns innan. Det är ju ändå 2000-tal, och innan kriget slog sönder allt fanns här ju inte bara gamla legender och seder utan skolor, välutbildade människor, idéer om demokrati och jämlikhet och samarbete … Här finns en hunger efter något bättre; här finns gatupojkar som skriver sin läxa på lacken till en parkerad lyxbil när deras far inte har råd med skrivhäften.

Men baksidan av din billiga mobiltelefon är människor som arbetar i rutilgruvor utan några som helst säkerhetsåtgärder, byar som skövlas undan så fort det är billigare än att inte göra det, ett gyllene handslag med rätt person så spelar invändningar ingen roll. Den som skjuter på dig eller hatar dig ser dig i alla fall som en människa; den som bara ser dig som en arbetsresurs eller ett objekt att hjälpa (precis som i NoViolet Bulawuyos Vi behöver nya namn får sig hjälporganisationerna en ironisk släng av sleven; de som tror sig hjälpa på plats men knappt vågar sig utanför städerna) är något annat. Våldet kapslas in; du behöver inte vapen om du tar ifrån människor alla möjligheter utom låglöneslaveriet och kallar det frihet. Vem vill gå i skola när de kan ta ett jobb i stället, speciellt när de ser att deras lärare inte har råd med mat för dagen trots sina diplom, när vägen till skolan trafikeras av långtradare som inte behöver följa trafikreglerna?

Det var också mer trafik, och i vissa bilar satt det vita människor vars bilrutor pryddes av dekaler där det stod VI RÄDDAR FOLK HÄR I LANDET. De fullpackade bussarna blev ofta omkörda i rasande fart av sådana bilar med max tre personer.

Den där knutna näven i fickan bär romanen långt, och även långt utöver de afrikanska erfarenheterna; Beahs kritik av den nakna opersonliga makten ekar även hos Aleksijevitj, för att ta ett aktuellt namn. Men det gör också att den ibland går över i rent ledarskriveri, vilket är synd. Beah bygger upp ett så bra persongalleri som slarvas bort lite, som borde ha kunnat föra fram samma budskap ännu effektivare utan att offra berättelsen. Jag vill veta hur det går för dem, även om det inte ser ut att gå väl. Men han hittar ändå en glöd, en motberättelse som måste finnas där någonstans. Den idélösa makten måste förr eller senare vara ansvarig, människor måste förr eller senare ses på sina egna villkor. Morgondagen måste börja idag. När ingen vinner kriget måste kanske alla vinna freden.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-11-09 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-08 18:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6346

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?