Recension

: Lång väg hem - En barnsoldats berättelse
Lång väg hem - En barnsoldats berättelse Ishmael Beah
2008
Prisma
6/10

Rapport från ett inbördeskrig

Utgiven 2008
ISBN 9879151849782
Sidor 290
Orginaltitel A Long Way Gone. Memoirs of a Boy Soldier
Översättare Lars Ahlström
Först utgiven 2007

Om författaren

Fotograf: John Madere

Ishmael Beah är född 1980, bor i New York och jobbar som rådgivare åt Human Rights Watch. Utsedd till ambassadör för UNICEF 2007.

Sök efter boken

Berättelsen om den tolvårige Ishmaels tid som barnsoldat i Sierra Leone känns som en nyhetsuppläsning. Detta gör sig gällande på två plan. Språkets vardaglighet går mellan händelser och minnen med en jämn ström som påminner om en så kallad överbollning i nyhetssändningar. Det är till viss del en barndomsskildring som vem som helst kan relatera till, det är soliga dagar, småsyskon, crapes, Sugarhill Gang och Run-DMC. Men andra ämnen blandas in. Brännmärkta rebeller, en mor som blivit beskjuten kommer gående, oskadd tack vare barnet som fastspänt på hennes rygg, tog kulan i hennes ställe. Flyende familjer, nedbrända byar. Sanden är en blodig lera. Men tonen är densamma vad som än berörs. Som i en överbollning. Ibland blir den nästan monoton, ibland naivt ond. Det är bara barn som plågar småkryp med förstoringsglas.

Detta är till fördel och till nackdel för vad som ska förmedlas. Det blir till nackdel för att det kan kännas som ett referat av ett inbördeskrig, en röst som rapporterar och informerar, blandar lyckliga minnen med bilder av innebrända människor, en röst som bitvis saknar rörelse så att man aldrig riktigt tänker på övergångarna. Men av samma anledning ligger distansen i texten till Beahs fördel. Ett par hundra sidor in i boken slår det mig att det är en biografi, det här har faktiskt hänt. Distansen förmedlar en avhumanisering som känns obehagligt nära. Det är samma känsla jag kan känna när jag är på väg att koppla över från nyheterna för att jag inte kan ta in ännu en tragedi. Det som stoppar informationsmottagningen är inte en emotionell mättnad, utan det rinner av en. Avstånden är för stora. Mentalt och geografiskt. Tragedin är anonym. Man ser inte träden för bara skog. Och just därför, när man reflekterar över detta, måste man på något sätt fortsätta titta och fortsätta läsa. För att inte låta det vara så enkelt att distraheras.

Distansen i språket gör, trots ett närvarande obehag förstås, att det aldrig blir en frånstötande läsning. Frossandet i grymheter lämnas utanför den här texten, åt dem som hittar på, åt dem som skriver fiktion. Som läsare får jag knappt någon insyn i det politiska läget och detta stör mig till en början. Men det hör ju till berättarens värld retrospektivt, tolvåringen vet inte varför det är krig. För det här är ett barns berättelse, mest på avstånd inflätat i nationens. Och Beah skriver inte för att chocka eller för att fiska sympatier, sentimentalitet är för det mesta frånvarande. Han beskriver bara hur det är att som tolvåring döda och leva på en kost av kokain uppblandat med krut. Han skriver på samma sätt som vilken annan tolvåring i mellanstadiet skriver om sitt sommarlov, fotboll eller en spännande jaktdag med morfar i Värmland. Nyhetens behag faller in i en vardag. Rösten är ung men sansad, det finns inget skuldbeläggande av läsarens samvete. Så här är det bara och inte mer med det.

Korpralen gav startsignalen med ett pistolskott, jag slet tag i mannens huvud och skar av honom halsen med en enda rörelse. Hans adamsäpple lämnade plats för den vassa kniven och jag vred min sågtandade bajonett när jag drog ut den. Hans ögon rullade upp och tittade in i mina innan de stannade i en skräckfylld blick som överraskade mig. Fången lutade sin vikt mot mig och tog sitt sista andetag. Jag släppte honom på marken och torkade bajonetten på honom. Jag anmälde mig till korpralen som höll i ett tidtagarur.

Hans resonemang är enkelt: ni dödade min familj, nu dödar jag er, ni brände min by, nu bränner jag er. Det är lätt att förstå den logiken. Hos Beah finns det inte något moraliserande, knappt en sensmoral, bara ett tillstånd som är fundamentalt fel. Livskvalité är att vara vid liv, självförverkligande är att vara vid liv. Det är lätt att förstå hur ett par barn som har förlorat alla släktingar söker sig till en ny familj. De har vandrat omkring planlöst i ett land, ständigt beskjutna eller jagade och man vet inte om nästa människa man möter är vän eller fiende. När de sedan finner ett något så när fungerande samhälle och något som åtminstone kan liknas vid vänskap och familjeband försvaras det, även om banden upprätthålls med en automatkarbin lika stor som sin bärare.

Christian Swenneheim

Publicerad: 2008-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-18 19:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2963

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?