Den franske författaren Jean-Noël Pancrazi, född 1949, växte upp i den lilla staden Sétif i Algeriet. Frankrikes kolonialisering av Algeriet startade 1830. Drygt 25 år senare, 1857 hade fransmännen lagt under sig hela landet, och inflyttningen från Frankrike ökade. I slutet av 1800-talet var över en halv miljon fransmän bosatta i landet, som blev en integrerad del av det franska moderlandet. Ursprungsbefolkningen befann sig dock i stark opposition till den franska överheten, vilket ledde till stora motsättningar. Och slutligen, den 1 november 1954, startade gerillan FLN (Front de libération nationale), uppror för ett självständigt Algeriet.

Mitt i detta befrielsekrig befann sig alltså Jean-Noêl Pancrazi, som tioåring. Hans mycket gripande miniroman om ett minne från denna tid gestaltas på ett känslosamt sätt i kortromanen Berget, som utkom 2012. Boken har belönats med flera priser (se författarpresentationen) och föreligger nu på svenska, översatt av Pia Samuelsson. Romanen är ett vittnesmål och en bearbetning av en självupplevd, fruktansvärd och traumatisk händelse under kriget. Minnena av detta och skuldkänslorna har han burit på hela livet. Drygt femtio år senare ville han, och klarade han av, att skriva ner dessa minnen och publicera dem. Själva kärnan i berättelsen startar från romanens första sida:

Det var en stilla eftermiddag i juni – man kunde ha trott att det var fred, attentaten hade upphört sedan en tid tillbaka, det pratades nu bara om ”incidenter” här och var, man var mindre på sin vakt och började röra sig utanför staden igen; jag hade sett på när mina kamrater klättrade upp på kvarnens flakbil; det var den ordinarie chaufförens bror som passade på när fabriksgården låg öde klockan två, när arbetarna hade rast och verkmästarna inte var där, och föreslog en åktur uppe i berget trots att det var förbjudet område, där uppe där de trodde att det fanns raviner fulla med guldbaggar och nedgrävda krigsskatter;

Pancrazis kamrater åker iväg med flakbilen, lyckliga och äventyrslystna. Själv vill han inte följa med, ”nej, jag följer inte med”, säger han i sista stund, något som skulle förfölja honom hela livet. För kamraterna kom aldrig tillbaka, de hittades mördade.

Boken handlar också om Jean-Noël Pancrazis familj, särskilt om hans far, och om flytten till Frankrike 1962, året då Algeriet blev självständigt. Berget är en roman som genomsyras av sorg och vibrerande känslor. Det är tungt, tungt att läsa, som att man som läsare tvingas att släpa på (i alla fall en bråkdel av) samma börda som författaren. Det går inte att betygsätta en självbiografisk roman av denna kaliber, eller så går det istället mycket bra, eftersom det uteslutande och självklart endast passar med den högsta betygssiffran.