Jessica Schiefauers Augustprisbelönade ungdomsroman När hundarna kommer (2015) har bearbetats till lättläst, snabbläst version av Tomas Dömstedt 2017. Jag har inte läst originalet men det gör inget – det är närmast en fördel. I korthet går intrigen ut på att Ester, sjutton år, råkar träffa Isak som går i samma gymnasieskola. De är båda lite […][...]

Nyss på Augustgalan blev Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns Årets svenska skönlitterära bok. Tidigare under kvällen har priset för Årets svenska fackbok gått till Karin Bojs för Min europeiska familj och priset för Årets svenska barn- och ungdomsbok till Jessica Schiefauer för När hundarna kommer. Våra recensioner av vinnarna hittar du här: Jonas […][...]

På måndag går årets Augustgala av stapeln. Sex böcker vardera är nominerade till tre priser: Årets bästa skönlitterära bok, Årets bästa fackbok och Årets bästa barn- och ungdomsbok. Innan vinnarna har utsetts vill vi passa på och uppmärksamma alla de arton nominerade – eller åtminstone dem vi hunnit recensera så här långt. Tidigare pristagare har […][...]

Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den […][...]

Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. […][...]

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer […][...]

”Din tur, Adrian.” Det är orden som får 10-årige Adrians huvud att fyllas av bomull och bokstäverna att simma framför ögonen. Tiden i klassrummet stannar. Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna trakasserar eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb och ingen verkar märka att hans ”Bra” […][...]

Det finns ingen skylt på den byggnad i Uppsala som en gång var Statens rasbiologiska institut. Det skriver Karin Bojs i sin bok Min europeiska familj, så det har fastnat hos mig redan innan jag slår upp Maja Hagermans biografi över institutets grundare och förste chef, Herman Lundborg. Det vill säga, det finns en skylt […][...]

Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och inte minst hans tyska […][...]

Det är november 1973, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss. Då var det studentprotester utanför Tekniska högskolan i Aten som brutalt slogs ner av den grekiska militärdiktaturen, men vi har sett de här situationerna från platser runtom i världen, inte sällan filmade med skakiga mobiltelefoner. […][...]