Recension

: Käraste Herman
Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta Maja Hagerman
2015
Norstedts
8/10

Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund

Utgiven 2015
ISBN 9789113059471
Sidor 404

Om författaren

Maja Hagerman (född 1960) är författare och vetenskapsjournalist. Hon har bland annat producerat en rad historieprogram för tv och skrivit böckerna Spåren av kungens män, Tusenårsresan, I miraklers tid, Det rena landet och Käraste Herman. Hagerman har också belönats med en rad priser, däribland Augustpriset för bästa fackbok 1996.

Maja Hagerman – författarens hemsida.

Sök efter boken

Det finns ingen skylt på den byggnad i Uppsala som en gång var Statens rasbiologiska institut. Det skriver Karin Bojs i sin bok Min europeiska familj, så det har fastnat hos mig redan innan jag slår upp Maja Hagermans biografi över institutets grundare och förste chef, Herman Lundborg. Det vill säga, det finns en skylt som räknar upp verksamheter som funnits i huset genom åren, men rasbiologiska institutet nämns inte där.

Kanske kan det räknas in i den gåta Hagermans undertitel talar om. Det finns att välja på.

Den kanske mest iögonenfallande, fullkomligt roman- eller teveserievärdig, är Lundborgs privata relationer. Inte främst forskarvänner och -fiender, där framför allt de tyska var centrala, både för inspiration och som beundrare, och tidigt stod nazisterna så nära man kan komma. Utan kvinnorna: hustrun Thyra, som fick klara sig i månader och halvår, kämpa med ekonomi (inte så lätt när man som gift kvinna är juridiskt omyndig), hem och barnuppfostran, medan maken var iväg och mätte norrländska skallar och tog nakenbilder på ”lappar” och ”finnar”; de olika unga kvinnliga assistenterna och hon som så småningom blev hans andra hustru, Maria.

Maria hörde till såväl assistenterna som undersökningsobjekten. I institutets fotoalbum ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med näraliggande byar” finns hon och hennes familj dokumenterade. Som ”rasblandade”, ett mischmasch mellan samer, finländare och svenskar – precis sådant som Lundborg varnade för och såg som sin stora uppgift att motverka.

Ändå tog han med sig Maria hem till Uppsala, installerade henne i institutets lokaler och förde in henne i rullorna som (förhållandevis välbetald) städerska. Först långt senare, efter att Lundborg gått i pension, hustrun Thyra avlidit och sonen Maria fött honom var nio år gammal gifte han sig med henne, men dessförinnan levde de tillsammans i institutets lokaler, medan han fortsatte att skicka hem tvätten till Thyra. Nog är det svårt att inte bli fängslad av det?

Det är emellertid bara en tråd i Hagermans biografi. Den bredaste är förstås Lundborgs arbete vid institutet och inte minst på de långa forskningsresorna i norr. Hagerman placerar också in rasbiologin och institutet i sitt historiska sammanhang, där det som sagt hade mycket nära kopplingar till framför allt den tyska nazismen. När institutet grundades låg rasidéerna i tiden och hade ett brett politiskt stöd, det är sant, men Lundborgs agenda är förvånansvärt klar även om han också är mycket medveten om det strategiska i att hålla fasaden vetenskapligt objektiv.

Den största gåtan är nog ändå detta: hur kunde rasbiologin ens gälla för en vetenskap? Där kan man mest börja skissa på svar utifrån Hagermans ambitiösa undersökning. Det är lite oklart i hur stor utsträckning den insamlade statistiken egentligen användes. Uppenbart tycks vara att den bygger på ett cirkelresonemang där fysiska företräden och ”rastillhörighet” definierar varandra. När insamlade blodprov däremot inte kunde visa på några ”rasskillnader” lades den undersökningen helt enkelt ned.

Det är därför jag är intresserad av den där skylten i Uppsala. För ett universitet borde det vara en pedagogisk tillgång att även uppmärksamma vetenskapens dunkla utkanter, hur och varför det kan gå så snett som det gjorde med rasbiologin. Hur kan nutidens vetenskapliga samhälle förhindra den typen av missbruk av vetenskapliga anspråk? Där är Lundborg ett på så många plan intressant exempel. Smickrande är det kanske inte, men viktigt.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6357

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?