Leonard Cohens välkända sångtext kommer för mig när jag läser Maja Hagerman, välrenommerad vetenskapsjournalist, historisk dokumentärfilmare och författare. Nu aktuell med essäsamlingen Minnesbrunnen: Om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin.

Bortom motorvägsbyggen, miljonprojektets betonghus, McDonaldsrestauranger, skolhus med mera i Botkyrka vid Mälaren utanför Stockholm skymtar författaren ett fascinerande medeltida Sverige i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Som glimtvis kan skönjas i ortsnamn, vägars sträckningar, forntida gravar och runstenar. Hagerman besjälar och levandegör en epok av helgondyrkan och helgonreliker, runstenar, tingsplatser, sagor, kyrkbyggande, storgårdar och hövdingar.

Essän ”På pergament för evigheten” förtäljer historien om det medeltida helgonet Sankt Botvid, som var i ropet i Södermanland men också på andra platser. Man har hittat spår av honom i samtida texter, helgonbilder och träskulpturer. Den gode Botvid försvann sedan under reformationen, men har i våra dagar fiskats upp ur glömskan. Numera finner vi honom bland annat avtecknad i Botkyrkas kommunvapen.

Maja Hagermans åttonde bok är helt i linje med hennes tidigare produktion. Hon reflekterar över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens undertitel ger en fingervisning om ämnenas spännvidd. I fem essäer redogör Hagerman kunnigt och ingående för sina favoritämnen. Bland annat tas rashygien och antropologins framväxt under 1800-talet upp. Det var en tid då skallar mättes. Antropologiska avdelningen på Wiens naturhistoriska museum kunde skryta med en samling på 40.000 kranier. I Sverige var man på 1920-talet under rasbiologen Herman Lundborgs ledning som bäst i farten med att fotografera (nakna) samer. Attityden var kolonial; samerna ansågs underlägsna andra ”germanska” svenskar.

I ”Glömskan och hotet mot demokratin” redogör Hagerman för den minnesstrid som följde på stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. En händelse som vi väl alla har på näthinnan. Bataljen handlar om vem som ska få styra narrativet. Om man väljer att minnas eller glömma det som bevisligen skedde och skriva om historien. Sanningen
reduceras till en åsiktsfråga.

I det inledande avsnittet ”Minnets medium” delar Maja Hagerman med sig av minnen från sin uppväxt. Om hennes mamma och mormor, döda sedan många år (”med dem försvann en bit av världen”). Mamman var brottmålsdomare, men ändå alltid känslomässigt närvarande för sin dotter. Jag kan känna igen mig i Maja Hagermans frustration över hur hon ska lyckas föra vidare sina minnen av släktingarna till nästa generation.

Hagermans personliga tilltal finner jag mycket sympatiskt. Författaren har en lugn och värdig, lätt optimistisk röst. Hon håller sig till fakta och blir sällan känslosam. Hagerman placerar sig själv i berättelsens centrum och beskriver detaljerat hur hon letar efter svar på sina frågor på museer och i arkiv. Hon har ett flanerande betraktelsesätt, beskriver detaljer i omgivningarna och vädret, liksom i förbigående.

Dåtid och nutid samsas sida vid sida, till exempel genom drastiska formuleringar, som då hon kallar Göta landsväg ”dåtidens E4”. Kyrkobyggandet på medeltiden jämställer hon med nutidens bredband, telefonnät och järnvägar. Detta eftersom prästen avkunnade nyheter från predikstolen och kyrkbacken blev en träffpunkt för bygdens folk.

Essäernas gemensamma nämnare är författarens reflektioner över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens budskap kan kokas ned till att minnet är det som skyddar oss från att upprepa misstagen från gamla tider. Det gäller att ”kunna hålla kvar det förflutna som en närvaro i nuet”.

Det må så vara, tänker jag. Men nog har väl det förflutna också ett egenvärde?