Recension

: Det rena landet
Det rena landet Maja Hagerman
2006
Prisma
9/10

Det förflutna är inte vad det en gång var

Utgiven 2006
ISBN 9151845032
Sidor 465

Om författaren

Maja Hagerman (född 1960) är författare och vetenskapsjournalist. Hon har bland annat producerat en rad historieprogram för tv och skrivit böckerna Spåren av kungens män, Tusenårsresan, I miraklers tid, Det rena landet och Käraste Herman. Hagerman har också belönats med en rad priser, däribland Augustpriset för bästa fackbok 1996.

Maja Hagerman – författarens hemsida.

Sök efter boken

För inte särskilt länge sedan var det tämligen självklart att mänskligheten gick att dela in i lätt urskiljbara raser. Exakt vilka de var och hur uppdelningen skulle göras var ironiskt nog inte lika självklart, men som princip levde rasläran kvar i läroböcker, kulturyttringar och i praktisk politik även många decennier efter andra världskriget. De flesta av oss är förmodligen fortfarande en smula osäkra på vad i frågan som handlar om sant och falskt och vad som handlar om politisk korrekthet.

I Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder tittar Maja Hagerman närmare på de här idéerna om ras och ursprung. Hur kom det sig att Sverige under mellankrigstiden var världsledande inom rasforskningen, med Rasbiologiska institutet i Stockholm som ett den moderna vetenskapens flaggskepp? Och vad grundade sig rasföreställningarna på?

En liten men förvånansvärt långlivad skrift utkom i Rom år 98. I Germania beskrev Tacitus folken norr om imperiet. Hur mycket han egentligen visste om dem är tämligen oklart – om hur människorna som bodde där såg på sig själva vet vi ännu mindre – men det förefaller som att Tacitus främst beskrev vad som kommit att kallas ”ädla vildar”: ett folk vars oförfalskade och ursprungliga tillstånd användes för att kritisera det egna. Tacitus ansåg det urbana och internationella Rom depraverat och korrupt och germanerna kunde agera pedagogisk kontrast.

Fanns det då egentligen några germaner? Det fanns grupper som kom att ta till sig romarnas terminologi och definiera sig själva som olika germanstammar. Och det fanns uppenbarligen grupper som långt senare kom att anamma Tacitus nordbor och ägna hela sina liv åt att inte bara försöka bevisa deras existens utan också sitt eget släktskap med dem. Sisådär artonhundra år senare skulle föreställningen om det germanska folket komma att spela en högst livskraftig roll i svensk rasforskning. Tidens främsta vetenskapsmän och konstnärer lyfte fram ett hänförande ärorikt förflutet: det rasrena och livskraftiga svenska folket.

Man mätte skallar, fotograferade och kartlade människor, byggde hus och möbler i fornnordisk stil, organiserade arkelogiska samlingar, predikade kring rasblandningens faror, målade och diktade kring fornnordiska myter. Viktor Rydberg skrev om ”ariskt blod, det renaste och äldsta” och i Tyskland utarbetade Wagner mastodontverket om Nibelungens ring. Skansen och en rad andra museer grundades och hyllade vårt storartade förflutna. Här fick vikingarna, asarna och odalbönderna de gestalter vi idag tar för givna.

Att nazisterna, snarare än spred sin smitta till ett närliggande men mycket oskyldigt och demokratiskt land, hämtade inspiration från den svenska rasforskningen betyder inte att alla forskare var nazister. Många vägrade uttryckligen att låna sig till den tyska ideologin. Men läran om raserna och de fornstora germanerna var något mycket bredare än så.

Mot bakgrund av en nationell identitet i gungning inför modernitet, klasskamp och unionsuppbrott uppstod en ohelig allians mellan vetenskaper där det ena forskningsläget fick gälla för bevis i det andra. Resultatet blev en otäck rundgång lika ohälsosam som den inavel som förordades. Sällan har det gjorts så tydligt i vilken utsträckning vetenskapen snarare än sysslar med eviga sanningar väljer de frågor den ställer och ibland också de svar den ger utifrån specifika materiella och mentala villkor.

Efter kriget föreställer vi oss gärna att idéerna om raser rensades ut. Men snarare än att öppet dementeras – den svenska vetenskapen fick på inga villkor sammanblandas med tyska excesser – har de fått tyna bort och i någon mån leva kvar i underströmmarna. De forskare som för hundra år sedan hyllades för banbrytande rasforskning har plockats bort ur uppslagsverken, den roll forntida skrifter och senare verk spelat förtigs och tonas ner. Men om vi inte låtsas om de här idéerna, hur ska vi då känna igen dem om eller när de dyker upp igen?

Hagerman ger ett exempel som i all sin vardaglighet är ganska gripande. I ett dansk landskap bevisade man för några år sedan att bönder där faktiskt var släkt med invånare i en italiensk provins de lär ha haft kontakt med omkring hundra år före Kristi födelse. Det hela var mycket stort och rörande. Saken är bara den att om man går två tusen år tillbaka i tiden har var och en hundratals miljarder förfäder. Att på så långt håll ha släkt lite varstans är kanske inte så mycket att förundras över.

Hagerman hör till de historieforskare som anser att vetenskap inte ska stängas in i små akademiska rum som material för internt käbbel och ryggdunkande. Forskningen och historien måste ut i samhället och debatteras öppet – även när den som här är lite pinsam och obehaglig. Det gör henne till en av våra mest hedervärda och intressanta skribenter. Ambitionen att göra upp med våra föreställningar om det förflutna utförs på ett effektivt, intressant och odogmatiskt sätt. Man skulle kunna fråga sig vad som blir kvar när de pampiga myterna om fornstora dagar monteras ner. Men mytbildningen i sig, människors behov och bruk av historia och det fantasieggande tomrum de storvulna tankarna lämnar efter sig gör Det rena landet till en av de senaste årens mest spännande och viktiga böcker.

Ella Andrén

Publicerad: 2008-09-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 21:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3060

3 kommentarer

bra

keff Oregistrerad 2008-09-27 01:59
 

tack för en bra recension. Läst 50 sidot i boken nu och är helt tagen.
/P

peter Oregistrerad 2008-10-09 08:33
 

[...] mer: Dagens Bok, SR, SVD, Selander, NT, DN, Ny Tid, SDS, HD, [...]

Svensk ur-rasism | Svensson Oregistrerad 2010-11-04 12:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?