Recension

: De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna
De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna Daniel Lindmark, Olle Sundström (red.)
2016
Artos & Norma bokförlag
7/10

”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades

Min farmor Ragnhild var same. Ändå vet jag så lite, nästan ingenting, om den samiska kulturen och det samiska folkets historia. Med tanke på att många av mina klasskamrater också hade samiskt påbrå verkar det märkligt att vi inte skulle ha lärt oss något om detta i grundskolan. Men om vi gjorde det så har jag glömt dessa lektionstimmar. Hemma pratade vi inte heller så ofta om det samiska. Inte förrän på senare år har jag börjat fundera över varför det blev så.

Den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna beskrivs av ärkebiskop Antje Jackelén som ”ett välbehövligt material om mörka kapitel i svensk historia och om Svenska kyrkans speciella roll i denna”. Tanken med vitboksprojektet är att erkännandet och det gemensamma upprättandet av en historisk sanning ska kunna bli det första steget på vägen mot försoning. Svenska kyrkan är idag långt ifrån ensamma i det mödosamma arbetet med att visa upp liken i garderoben. I artikeln ”En försoningens väg i Jesu namn” pekar Carola Nordbäck, docent i kyrkohistoria, på att vi lever i en tid av offentliga ursäkter. ”The age of apology” kännetecknas av att ”representanter för statsmakter, institutioner och kyrkor ber om förlåtelse för sina övergrepp mot civilbefolkningen i det egna landet eller i andra länder”. Kanske kan ursäkterna tyckas futtiga med tanke på de övergrepp som begåtts, men det känns ändå hoppfullt att mänskligheten i allt högre grad strävar efter att försöka försonas istället för att lösa konflikter med våldsamma metoder.

Antologin söker beskriva hur samernas kultur och livsvillkor har påverkats av Svenska kyrkans missionerande verksamhet, men också av myndighetsutövningen där kyrkan ofta fungerat som statens förlängda arm. I artikeln ”Svenska kyrkan och rasbiologin” skildrar vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman exempelvis hur kyrkan, på olika sätt, stöttade de rasbiologiska undersökningar som bedrevs i Lappland under 1900-talets första årtionden. Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala, efter ett enigt riksdagsbeslut, och Herman Lundborg utsågs till dess chef. Lundborg ansåg att den svenska rasen i grunden var av ypperlig kvalitet och att eventuella dåliga anlag måste ha kommit från något annat håll, exempelvis genom invandring. Han såg som sin uppgift att motverka denna degenerering.

Lundborg inleder ofta sina anföranden med att slå fast att ett av de största missförstånden i samtiden är att alla människor skulle ha lika värde. Så är det inte alls. Människor har olika värde redan från födseln genom sin biologiska konstitution. De har helt enkelt goda eller dåliga anlag.

Inledningsvis handlade Lundborgs undersökningar om att studera rasblandningar i byar med svensk och finsk befolkning men så småningom blev han allt mer inriktad på samer. Under sina resor runt om i riket får han praktisk hjälp av församlingsprästerna. De ger honom tak över huvudet, hjälper till med utdrag ur kyrkoböcker och förmedlar kontakter till de unga nomadskollärarinnor som Lundborg anlitar som assistenter. I undersökningarna noteras fysiska egenskaper som kroppslängd, huvudlängd, huvudbredd, minsta ansiktsdiameter, ansiktsbredd, morfologisk ansiktshöjd, morfologiskt ansikts-index och bigonal diameter samt färg på huvudhår, ögonbryn och ögon. Utöver detta ska också lapptillsyningsmännen uttala sig om de undersökta personernas sinnestillstånd, karaktär och sociala duglighet. Det finns många avsnitt i Hagermans artikel som gör mig både arg och bedrövad. Ett av dessa är skildringen av hur samebarnen blir fotograferade.

De står på en bänk med ett lakan över sig, med sina små tår mot kanten så de bildar ett rakt led. De har fått klä av sig, en liten grupp i taget, och gå fram till fotografen och ställa sig mot den upphängda fonden.

Maja Hagermans artikel är inte den enda som gör mig upprörd. I ”Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor” redogör arkeologen Carl-Gösta Ojala för den hänsynslösa plundringen av samiska gravar som bedrevs av nitiska forskare från institutioner världen över under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Ojala beskriver bland annat hur prästen Lars Levi Laestadius agerar guide i gravplundringsexpeditioner och brevledes kommer med råd om hur kranier av samiska barn kan införskaffas. I den här, och andra brevväxlingar som Ojala refererar till, samtalar präster och vetenskapsmän med varandra om kranium och skelettdelar ungefär som om det vore frågan om frimärken.

Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera av Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?

Många av de samiska kvarlevorna som samlades in under denna period finns fortfarande kvar på olika museer och institutioner i Sverige men också i andra delar av världen. Lyckligtvis har ändå något av det som plundrats kunnat återbördas och diskussioner pågår mellan Sametinget, Svenska staten och Svenska kyrkan om hur en s.k. repatriering bör gå till i framtiden.

Ledtrådar till varför jag själv har så bristfällig kunskap om det samiska finner jag i artikeln ”Rastänkande och särskiljande av minoriteter”. Eric-Oscar Oscarsson, präst och forskare, beskriver här hur den samiska identiteten kapas när kyrkan och staten med rasbiologiska idéer som grund utformar ”lapp ska vara-lapp politiken”. Oscarsson pekar på att tre av kyrkans män, alla med ett tydligt idébaserat rastänkande, fick ett stort inflytande på hur det samiska skulle komma att definieras: Biskop Olof Bergqvist i Luleå, kyrkoherde Vitalis Karnell i Karesuando och komminister Georg Bergfors i Vittangi. I sitt herdabrev 1904 dikterar biskop Bergqvist att samerna borde skyddas från den moderna civilisationen i så hög utsträckning som möjligt. Hans åsikter delas av Karnell som utformar nomadskolorna så att samebarnen kan lära sig det allra nödvändigaste, men absolut inte mer än detta.

Gynna gärna lapparna på alla sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem icke läppja på civilisationen i öfrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall lapp vara.

Bergqvist och Karnell ansåg att samer som inte levde ett nomadiserande liv var ”mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar”. Hit räknades skogssamerna som kombinerade renskötsel med jordbruk och fiskesamerna som hade getter istället för renar. Eftersom de inte längre ansågs vara fullvärdiga samer skulle de integreras i det svenska samhället. Bergvist, Karnell, Bergfors och inte minst Lundborg tog sig alltså rätten att definiera vad som skulle räknas som samiskt och skapade därmed grunden för många av de fördomar om samer och andra befolkningsgrupper i Lappland som lever kvar än idag.

Det faktum att skogssamer, som min farmor och många andra samer i Tornedalen, till följd av ”lapp ska vara-lapp politiken” plötsligt inte längre sågs som ”riktiga” samer kan vara en av anledningarna till varför jag inte fick någon undervisning om det samiska i skolan. Kanske tänkte man att det inte tjänade något till, eller rent av kunde vara kontraproduktivt, eftersom skogssamerna ändå skulle integreras med nybyggarna och bönderna. Det är väl också sannolikt att rasbiologiskt smittade attityder om att samer var mindre värda än svenskar, och skogssamer mindre värda ändå, har bidragit till att vi inte pratade särskilt mycket om det samiska hemma. Det är sorgligt men viktigt att till slut förstå varför den samiska identiteten aldrig blev tillgänglig för mig.

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna består av två band och är indelad i fem olika ämnesområden: ”Perspektiv på försoning”, ”Mission och skola”, ”Kyrkan och samiska kulturella uttryck”, ”Samerna och kyrkan som myndighet” samt ”Kyrkan och samer utanför svenska kyrkan”. De artiklar jag tagit upp här är alltså bara ett axplock av innehållet som onekligen beskriver mörka kapitel i Sveriges historia. Trots detta bör vitboken läsas av så många som möjligt. En hel del av det kolonialistiska och rasbiologiska tankegods som skildras här lever nämligen kvar idag i svenskarnas attityder till såväl samer som andra etniska folkgrupper. Den som behöver bevis för mitt påstående kan leta i kommentarsfälten på Facebook. Här lever Lundborgs idéer, exempelvis att den svenska rasen bör skyddas från den degenerering som invandringen medför, vidare i högönsklig välmåga.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-09 09:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6813

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?