Den tunga volymen med den helvita tjocka ryggen och den kantiga, strama typografin som växer längs omslagets framsida. Jag håller ett fjäll i min hand. Diktverkets tre delar Ædnan, Ædni, Ædno – marken, modern och älven – har gemensamma etymologiska rötter i ett nordsamiskt ord vars ungefärliga betydelse är ”stor”. Det passar bra som en generell beskrivning av Linnea Axelssons verk. Det är stort och tar plats, såväl fysiskt som litterärt.

Ett nästan 800-sidigt episkt och flerstämmigt diktverk som sjunger om samiskt liv de senaste hundra åren. Det var helt nödvändigt att någon skrev Ædnan. Men hur vågar man ens påbörja ett sådant mastodontarbete? Det är djärvt. Redan i valet av genre, den episka dikten, har författaren satt ner foten. Formen, traditionellt förknippad med högstämda heroiska berättelser som Illiaden, ger även de mest vardagliga verserna i Ædnan en särskild upphöjdhet. Och det känns helt rätt. För visst är dessa människor också hjältar.

I Ædnans verser kontrasterar Linnea Axelsson det storslagna med det intimt personliga. På högfjällets vidder, vid kraftverksbyggets väldiga dammar och inför den svenska statens järnhårda auktoritet blir det samiska folkets bräcklighet uppenbar. Men här framträder också modet och motståndskraften tydligt.

Ber-Joná vittnar om de hårda men välbekanta vandringarna med renarna. Och om hur han under en av vandringarna förlorar Aslat, sonen med den sotsvarta hårkransen. Ber-Joná talar om hösten 1920 då lappfogden, på uppdrag av svenskar, norrmän och finnar, drar gränser rakt igenom Sápmi och tvingar honom att ersätta boplatser och gravplatser med främmande marker.

Vi skulle förvisas
från skogarna fjällen
och sjöarna

Flyttleder och sånger
måste förträngas
fördrivas ur minnet

Ristin, Ber-Jonás fru, berättar om hur hon samma vinter förödmjukas vid skallmätningen i Karesuando kyrkby. Hon beskriver reseläkarens fingrar i hennes mun, hur hennes kläder ligger spridda över hela golvet och hur alltsammans skrivs ner.

Med kungligt bläck
tecknades det
rasdjuret
_
Vår lydnads
bojor
knäppte upp
mitt hemsydda bälte

Lise visar oss de absurda följderna av den svenska statens ”lapp ska lapp vara”-politik (som jag tidigare skrivit om i min recension av den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.) Ett par slaktade tamrenar på gården förvandlar familjen från småbrukare till samer och Lise skickas till nomadskolan i Jokkmokk. Där får hon lära sig allt om den svenska historien men inget om sitt eget ursprung.

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

aldrig format
nånting

Det är skrämmande hur lite vi i Sverige vet om vårt urfolk. Inte ens jag själv som är född i Sápmi med en samisk farmor kan särskilt mycket om samisk historia, kultur och traditioner. Knappt något alls faktiskt. Inte så konstigt då att det samiska ofta reduceras till färggranna lustigheter. Eller att det kan saluföras som billiga maskeraddräkter för barn att klä ut sig i, så att de kan : ”få uppleva hur det är att vara same.”

Vårt behov av nya berättelser om det samiska folket och deras erfarenheter är stort. Vad kan då vara bättre än detta episka diktverk – där verserna, trots verkets tyngd, aldrig känns tröga eller framtvingade. Utan där orden strömmar fram över sidorna likt älven som rinner från fjällen ner till havet.

Jag är så innerligt tacksam över att Linnea Axelsson vågade skriva Ædnan.
Giitu!