Recension

: Magnificat
Magnificat Linnea Axelsson
2022
Albert Bonniers förlag
8/10

Om livet, döden och tiden

Utgiven 2022
ISBN 9789100193850
Sidor 150

Om författaren

LinneaAxelsson
Foto: Sara Mac Key

Linnea Axelsson (1980-) är född i Porjus, Norrbotten, och bosatt i Stockholm. Hon disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria och debuterade 2010 med Tvillingsmycket. 2018 tilldelas Linnea Axelsson Studieförbundet Vuxenskolans författarpris för Ædnan.

Sök efter boken

En kvinna blir tillfrågad att föda sin väninnas barn. Strax därpå dyker pojken upp: den nittonåriga pojkvännen till kvinnan, pojken som gick bort för så många år sedan. Hur kan han finnas igen?

Magnificat handlar om dåtid och nutid: om livet som var högst upp i norra Sverige, om livet som är längs Paris ändlösa boulevarder, med flickan och mannen väntande hemma i en liten lägenhet. Det handlar om det omöjliga mötet mellan då och nu som sker när pojken plötsligt finns intill kvinnans sida – han som var en del av dåtiden men som nu tagit sig till nutiden. Kvinnan promenerar med honom genom staden, checkar in på hotell för att få tid att tänka. Hur vet man att den väg man tagit i livet är den rätta? Och hur hanterar man sorgen över någon som ryckts ifrån en så ung? Varför besöker han henne nu?

Linnea Axelsson skriver tätt och utlämnande fram bilder av förälskelse, sorg och att höra till: på platser, med andra människor. Det finns inte berättelse, det finns bara tid som förflyter: kvällen, dagen, morgonen och minnena från ett helt liv som hinner bubbla upp medan tiden går. Språket är skimrande vackert, perspektivet nära och samtidigt oändligt stort:

Strimmor av segt blod invävda. Vittnande om barnet som växt och trängt fram ur kroppens djup. Om livets andning och puls och dess upphörande och dess död så länge jag ville det. Så länge jag förmådde. Tills de sista fiskskimrande pärlorna lämnade sina vindlande gångar och kanaler. Och äggstockarnas hålrum skulle breda ut sig som små urblåsta grottor. Tömda och insomnade. Fuktglänsande och rosa. Likt de ödsliga skal där havet bara finns kvar som en salt lukt. En susande viskning.

I pojkens död speglas kvinnans liv och kontrasten är alltid obarmhärtig: döden är stillastående, livet är utveckling. Pojken är död för alltid, han kommer aldrig bli mer än nitton år, men kvinnan lever och måste fortsätta leva sitt liv, måste fortsätta göra val och välja rätt väg framåt, måste fortsätta leva fastän döden och sorgen finns, hela tiden. Och inte bara det, hon måste bestämma sig om hon vill ge liv till ännu en person, trots att livet är så förgängligt. Till sist verkar det handla om att kunna släppa taget om dåtiden och döden, att tillåta sig själv att släppa in livet:

Vi gick över den andra bron och in på stationen. Vi åkte nedför trappan och kom ut på perrongen nere vid spåren och gruset. Jag ska vinka av dig nu, sade jag, okej. Nu kan du gå, du får gå nu. Regnet strilade. Det blev kraftigare, vätte oss i håret och på axlarna och ryggen, rann nedför ansiktet. Och så regnade det inte alls, och så höll jag honom inte i handen längre. Jag vände mig om och det hade inte regnat. Luften var klar.

På många sätt är Magnificat som ett stilla regn en vårdag: vemodig, trösterik och hjärtskärande vacker. Eller, om man vill, som en lovsång.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2022-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2022-05-22 19:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8800

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?