Alla kvinnor är inte likadana. Alla kvinnor tror inte på systerskap eller ens rösträtt. En del kvinnor värnar fosterlandet, familjen och att bevara det som är tryggt. En del kvinnor går mot strömmen. Sif Bokholm tecknar i sin bok I otakt med tiden ett porträtt av en okänd del av förra sekelskiftets kvinnorörelse.

Läsaren får följa med in i den konservativa motståndsrörelsens hjärta, låter oss lära känna de kvinnor som inte tyckte att kvinnor hade i politiken och offentligheten att göra. För det där med politik var männen bäst på och kvinnlig och allmän rösträtt var ett socialistiskt hot mot samhället.

Friherrinnan och författaren Annie Åkerhielm går som röd tråd genom Sif Bokholms bok. Hon ger 1904 ut boken Fru Fanny under namnet Annie Quiding (hon gifte sig två år senare med Dan Åkerhielm). I den, menar Bokholm, beskriver hon alla de tankar som motståndsrörelsen kämpade mot och för. Fru Fanny är en rösträttkvinna som missköter sin roll som maka och mor. Därför dör också hennes ende son, maken flyr ifrån henne till Indien medan hon själv stannar hemma för att ägna sig åt sitt politiska arbete. Hon sviker alltså sin livsuppgift (hem, man och barn) och det förföljer henne resten av hennes ensamma liv. Annie Åkerhielm börjar som rösträttsmotståndare och utvecklar sina åsikter till att omhulda nazismen.

Och det är synen på moderskapet, kvinnan och nationalismen som Bokholm ser som en streckad linje mellan motståndsrörelsen och senare kvinnor med nazistsympatier. Kvinnans egenskaper är annorlunda än mannens, och kvinnan passar bäst i hemmet. Familjen är det som håller samman samhället, och socialismens vilja att bryta ner klassamhället skulle också innebära att ordningen rubbas. Att kvinnor skulle få rösträtt vore det första steget mot ett kullkastat samhälle.

Det intressanta är, som Bokholm också påpekar, är att trots att kvinnorna propagerar mot att kvinnorna ska göra sin röst hörda i offentligheten är det just det som de själva gör. Mål och medel är uppenbarligen inte alltid samma sak. För det är vältaliga, starka kvinnor, och även om man inte håller med dem, alls, så gör Bokholm deras tankar förståeliga. Hon gör dem mänskliga där man lätt skulle kunna demonisera.

Ibland är det lite rörigt med alla namn och möten fram och tillbaka men Bokholm hjälper till med insprängda anvisningar och påminnelser om var man befinner sig i historien, något jag tacksamt tar emot.

Förutom att belysa att allt inte alltid är vad man tror, det vill säga att det inte bara var pompösa överklassmän som inte gillade tanken att också kvinnor skulle få gå till vallokalerna, så kastar I otakt med tiden också ytterligare ljus över rösträttsrörelsen. En extra tacksamhetskänsla över att det fanns kvinnor (och män) som orkade kämpa, inte gav upp. När antalet personer som går och röstar i de allmänna valen minskar och presidentvalen i USA oftare handlar om att rösta överhuvudtaget snarare än på vad eller vem, kan det vara bra att ha i minnet. Rösträtten är något man tar sig, inte får.