Det ska hanteras att bli av med något. I Uppställning med albatross klamrar sig gestalterna fast vid objekt och situationer, vid minnen och detaljer. Där finns en hon, ett barn, en Papy, en man och en albatross. Det är ett barns bilder och vi guidas igenom smällbär och nyckelpigor och pompomflickor och sniglar. Fastnar ibland i kräks på köksbordet som det går att göra mönster i med gaffeln och allt som krasar och går sönder. Om och om kommer bilderna av en pappa som kör av vägen. Bilderna av en totalkvaddad bil som måste dras upp ur diket, igen och igen. Sara Gordan skriver från kaoset och förvirringen och gestaltar det tillstånd som är chock och sorg på ett gränslöst och osentimentalt sätt. Därför tror jag på henne.

Framförallt gillar jag tidsperspektivet i Uppställning med albatross, mest för att det inte finns, inte är relevant men ändå genomsyrar hela boken. Precis på samma sätt upplevde jag debuten En barnberättelse som könlös trots att det är just könet och dess under- eller överlägsenhet som behandlas. Stilleståndet i Uppställning med albatross gestaltar så väl hur det är att vara i något som slår sönder allt, det blir gripande och verkligt. Trots att vi inte är på Titanic gungar marken under oss. Det finns alltid orsaker att skylla på, solen och konjaken och natten och något annat.

Allt går att förklaras med hybris och att vi är osänkbara. Det går att överleva, vi ska bara komma på hur först. Det finns en formelsamling men den är borta, varför försvinner allting när man behöver det? ”Jungman Jansson Albertina Trygga räkan Skepp ohoj”. Det omöjliga har redan skett men gestalterna fortsätter att tro på räddningen, det är en liten störning bara. Så vi tillkallar Dr House och Houston och E.T. och jobbar så hårt vi bara kan och alla löften om att det kommer bli bra igen. Det kommer bli bra igen!

Och så finns det en albatross som inte kan flyga, en albatross som behöver köras i skottkärra till en brant. Hon målar en karta till havet, springer med albatrossen på axeln, bäddar ner albatrossen i sin säng. Bygger en låda, tittar ut, minns. Jag tänker att har man ingen som räddar en får man hitta någon att rädda.

”Barnet letar i luften efter mark”. ”Tomrum måste fyllas”. Och du, ”du lever i den bästa av världar”.