Jag hade inte tänkt läsa den här romanen just nu. Tanken var att lägga den på hög, så som jag lägger mycket annat på hög. Men så kom en ingivelse och jag slukade den, om inte på en natt så i alla fall på ett dagar.

I boken är det en evigt pågående natt. En diabetessjuk tonårsdottern är försvunnen. Det är alkohol med i bilden, det är sprutor, insulindippar, samtal till soc och en förälders bottenlösa oro. Behovet av kontroll som följer med sjukdomen.

Den börjar alltså med natten, denna delvis självbiografiska roman. Med natten och ett barn. Men barnet föregås av ett annat barn, som inte ska få leva. Ett liv nystas upp. Sara Gordan stannar upp i detaljerna och få dem att utvidga sig och betyda något mer, något vidare. Kalla det existentiellt, poetiskt eller vad du vill, men här finns en närvaro som får en att tro att varje scen ska komma att ha betydelse långt framöver.

Relationer inleds, barn föds, sjukhusvistelser följer, det kommer feta och magra år, tiden hänger ihop, dagar och nätter upprepar sig. Samtidigt skriver romanens jag på en avhandling om upprepning, och ibland sker också saker som avviker från denna upprepning.

Rytmen, stegen. Det är som i Paris sexton år tidigare, den stora tryggheten i att upprepa, jag går alltid samma varv, samma stigar åt samma håll. Tankarna lossnar på ungefär samma ställe varenda gång, i höjd med golfbanan. Ältandet släpper. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag vet inte. Allt, inget. Jag vet bara stigarna.

På ett plan är det vad den här romanen handlar om. Att hitta något att greppa tag i när livet inte går att kontrollera. Att upprepa, skapa riktning, koncentrera sig på något – kalla det vad du vill, men allting handlar om att fortsätta, oavsett vad denna fortsättning egentligen innebär eller hur man mår i den.

Det är mycket som smärtar i Natten, men mest är det förstås relationen med tonåringen. Den alltjämt närvarande desperationen och maktlösheten, moderns kamp för att nå sitt barn. Och så dottern med sitt “Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men det går förstås inte. Omtanken balanserar mellan kamp och en önskan om att kunna ge upp.

Och förstås. Frågan om skuld och svek. Vad kunde jag gjort annorlunda? frågar sig romanens jag. Mina tankar far iväg Susann Wilhelmssons diktsamling Vid din skugga , som jag skrev om för ett tag sen, där frågan om förälderns skuld gentemot barnet också kommer upp. Vad är egentligen ett svek? Hur stort kan ett svek vara? När exakt, börjar förälderns svek mot barnet?

Tittar på min egen snart treåring som springer omkring, som klättrar på möblerna och sträcker sig över balkongräcket. Som ständigt försöker påkalla min uppmärksamhet: “Mamma kom!” “Mamma, titta nu då!” Har jag redan svikit henne? All denna oro som redan finns.

Resan känns oändlig, solen börjar gå ner och sen slutar den aldrig, det är timme efter timme av solnedgång och uppländska skogar och fält med spridda stenbumlingar och röda hus och en oändlig, orangefärgad himmel, det tar aldrig slut och jag tänker att kanske slipper vi, kanske kommer vi aldrig fram, vi bara fortsätter den här vägen i den eviga solnedgången, tillsammans.

Ovanstående är en favoritscen i Natten. Det är jag står och vacklar med oron över hur det ska gå, det kan sluta hur som helst, men till slut inser jag att det finns ett mjukt slut. En tonåring som till sist vill vara nära sin mamma. Som kommer tillbaka, inte för att kontrollen eller sjukdomen kräver det, utan av egen fri vilja. Kan det bli vackrare?