[...] det skulle alltid finnas ett före och ett efter lördagen den sjunde januari 2017 klockan två minuter över halv elva.

39-åriga Thelma är en ensamstående mamma som är mitt uppe i karriären och som aldrig verkar ha tillräckligt med tid att spendera med sin tolvåriga son Louis. Morgonen den sjunde januari blir han påkörd av en bil och hamnar i koma. Läkarna ger Louis en månad att visa någon hjärnaktivitet sedan drar de ut sladdarna.

Medan Louis ligger på sjukhuset hittar Thelma en anteckningsbok under madrassen i hans säng. I den har han skrivit en bucket list – en lista med allt han drömmer om att göra innan han dör. Med hjälp av sjuksköterskan som ser efter Louis och en iPad, påbörjar Thelma en resa att uppfylla alla sin sons drömmar och filmar varje steg med förhoppningen om att han ska komma tillbaka till henne om han får höra om hennes äventyr och om hur fantastiskt livet kan vara.

Dessvärre får Thelmas mor reda på projektet och ser till att involvera sig, mot Thelmas vilja. De har inte kommit särskilt bra överens sedan Thelma blev vuxen. Genom Louis drömmar lär Thelma känna både honom och sig själv bättre. Hon möter människor som är viktiga i hans liv och som hon inte hade någon aning om existerade. Hon inser också att hennes eget liv är fattigt på betydelsefulla relationer. Med de nya insikterna kanske Thelma kan hitta en ny tillvaro, oavsett om Louis vaknar ur koman eller inte.

När jag läste baksidestexten hade jag stora förväntningar om en riktigt känslosam och hjärtevärmande historia. Jag förberedde mig med en bunt näsdukar på brickbordet bredvid fåtöljen där jag satt och läste. Själva historien om en tolvårig pojke som berövas chansen att leva är så klart berörande men när Thelma börjar bocka av punkterna på drömlistan blir handlingen stundtals dråplig. Personligen tycker jag den blir lite väl svamlig då fyrtioåringen ska leva tonåringens drömliv.

En av punkterna på Louis drömlista är (så klart) att ta en kvinna på brösten, närmare bestämt sin mattelärare, och Thelma kan inte låta bli att le när hon läser det. För mig krockar det här med en av bihistorierna där Thelma blir nedvärderad och förnedrad på sitt jobb av företagets sexistiska VD som kallar sina kvinnliga medarbetare för ”gumman” och anser sig ha rätten att uttrycka sig grovt om deras utseenden. Den här bihistorien är kort och sammanfattas snabbt. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför den är med. Sandrel är uppenbart ambivalent i sina ståndpunkter, något som inte gynnar hans bristfälliga försök till en metoo-koppling.

Efter att jag har läst en del romaner av moderna franska författare har jag upptäckt att jag inte riktigt gillar sättet de skriver på. Det känns som att de stressar sina berättelser och låter inte texten hinna andas. Sandrel skulle kunna stanna upp och beskriva en del av situationerna mer. Uppdragen som Thelma utför får inte tillräckligt stor plats. De hinner knappt börja så är de överstökade. Det är uppåt tjugo punkter på drömlistan som hon ska ta sig igenom på trettio dagar och det på 215 boksidor. Det är inte konstigt att berättelsen saknar djup.

Förhoppningarna om en tårdrypande roman infrias inte. Även om servetterna fortfarande ligger orörda på mitt bord har jag i alla fall blivit påmind om att ta vara på livet. Snabbt stänger jag igen boken och istället för att ångra timmarna jag suttit och läst ger jag mig ut i världen för att göra det bästa av dagen som återstår.