Samma dag som Bärarna, en framtidsroman om ett samhälle präglat av en hemsk pandemi, släpptes i höstas, testade författaren Jessica Schiefauer positivt för covid19. Jag tror att det är det som i medievärlden kallas en hook, en krok att fånga läsarnas intresse på.

Visst är det ett sammanträffande, fast om covid och smittan i Bärarna är särskilt lika vete sjutton. Romanens smitta är nämligen en smitta som bara förs vidare av män. De kallas numera ”spridare” och hålls instängda i särskilda karantäner. Det har de gjorts sedan generationer tillbaka, så en vanlig nutida kvinna, eller ”bärare” rättare sagt, har aldrig sett en spridare i verkligheten.

Det närmaste de kommer dessa fruktade och mytomspunna varelser än de som kallas ”xerxes”, en utstött grupp som visserligen saknar Y-kromosom, men vars maskulina kroppar ändå möts av fördomar, rädsla och diskriminering.

De här dystopiska dragen i samhället är inget huvudpersonen Nikki har funderat särskilt mycket på. Ur hennes synvinkel är världen mest bara världen, och hennes vardagsliv framstår snarare som ganska utopiskt.

Hennes värld är en som kommit till rätta med klimatförändringar, miljöförstöring och sociala klyftor. Av medborgarna krävs att man arbetar 40 timmar i månaden, övrigt gör man av rent intresse, och att man deltar i direktdemokratins omröstningar. Då får man borätt och livskuponger, tillräckligt att leva på. Man kan också odla, samla och byta till sig det där lilla extra. Alla har ett träd inne i bostaden. Äta kött är gammeldags barbari som är svårt att ens föreställa sig.

Vad som rubbar Nikkis värld är hennes sambos, Simones, längtan efter barn. Alla som vill ska kunna få ett barn (naturligtvis inseminerat med rentvättad sperma och bortsorterade Y-kromosomer), men Simone lider av ett syndrom. Hon är född utan ”livsäck”.

När Simone sjunker allt mer ner i depression erbjuds Nikki en minst sagt okonventionell chans att hjälpa henne. Vad hon först inte anar är att den kommer att kasta om allt hon har tagit för självklart och hållit kärt.

Science fiction är på sätt och vis själva essensen av skönlitteraturen. Möjligheten att besöka en värld som inte finns, men som kanske skulle kunna finnas. På den punkten fångar Schiefauer mig ganska omedelbart. Jag vill veta mer om den här världen och hur den har kommit till.

Karaktärerna har jag lite svårare att komma in i. Nikki tar tid att lära känna. Jag upplever henne som undflyende, mer ett titthål för läsaren in i romanvärlden än en minnesvärd karaktär. Kanske har det att göra med att det är svårt att komma in i kärleken till Simone, som redan i berättelsens början är så besatt av att bära ett barn (men inte så mycket av att faktiskt lära känna det och uppfostra det) och så deppig och fjär att det är svårt att förstå vad det är Nikki älskar med henne, hur deras liv tillsammans varit innan denna längtan fått fäste.

Jag tyckte väldigt mycket om Jessica Schiefauers starka ungdomsromaner Pojkarna och När hundarna kommer, så mina förväntningar på hennes vuxendebut var höga. I de tidigare romanerna upplevde jag att jag kom betydligt närmare karaktärerna, och det saknar jag här. Däremot vill jag veta hur det här kommer att utveckla sig – kanske kommer det en fortsättning, möjligen med titeln Spridarna, jag vet inte – och är tillräckligt intresserad av världsbygget för att med stor sannolikhet plocka upp en sådan fortsättning.