I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor.

Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse.

Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? Jag har knappt läst en recension av Only ever yours som inte hänvisar till den, men har svårt att se några enormt stora likheter. Feministiska dystopier – eller feministisk science fiction, om man vill kalla det så, men de har sällan så stort teknikfokus att etiketten känns helt bekväm – är en genre i sin egen rätt och jämställdhet och barnafödande centrala mänskliga teman som går att vrida och vända på mer än en gång.

Only ever yours utspelar sig på en flickskola, men det är knappast en skola där flickor lär sig läsa, skriva och räkna. Det anses direkt olämpligt. Faktum är att huvudpersonen frieda som barn lekte med en leksak som sa ”Matte är svårt” och som, när hon frågade lärarna vad ”matte” var, plockade bort den för dess förledande innehåll. Istället lär sig flickorna att i hård konkurrens med varandra sköta om sitt utseende, att klä sig, sminka sig, vara behagfulla, alltid tänka på sin vikt och alltid, alltid kritiskt jämföra sig med varandra. Det är i stort sett allt.

Känner du igen det där med att matte är svårt? Det var en utskälld Barbie-modell som programmerats att säga det för några år sedan, och det är inte sällan så O’Neill jobbar. Precis när jag som läsare tänker att det här är ju bara för dumt och sexistiskt och överjävligt, så inser jag att hon plockat något nästan ordagrant från vår egen tid. Det är så skickligt att man knappt vet om man ska skratta eller gråta.

Vad som i slutänden gör Only ever yours till en riktigt bra roman är ändå inte den dystopiska intrigen, narrspegeln av vår egen kvinnosyn, utan de levande karaktärerna. I centrum för handlingen står frieda och hennes före detta bästis isabel. Vad som egentligen hänt emellan dem vet frieda inte, bara att isabel det här sista året i skolan dragit sig undan. Hon har alltid rankats som årskursens vackraste – veckans ranking är vad flickorna lever för – men nu verkar hon alltmer strunta i sitt utseende, vilket skrämmer frieda och de andra från vettet. Ja, inte megan, kanske, den manipulativa ständiga tvåan som alltid strävat efter att överta isabels plats i toppen.

Till skolan anländer så samhällstoppens unga män för att välja ut sina hustrur, ”companions”, som ska få föda deras söner och representera deras status. Resten får bli konkubiner, för att tillfredställa mer tillfälliga behov, och några enstaka, särskilt avvikande blir ”chastities”, som blir kvar på skolan för att fostra nya generationer till begränsade kvinnoliv. För frieda har det alltid känts självklart vilken grupp hon och isobel är ämnade att tillhöra, men nu sätter deras trasiga relation alltmer på spel.

Only ever yours är en genuint obehaglig framtidsskildring, som ändå lyckas behålla någon sorts glimt i ögat och djup mänsklighet som förhindrar den från att bli rent outhärdlig. Inte minst ställer den naturligtvis frågor kring hur vi uppfostrar unga tjejer (och i någon mån killar), till en ytlighet med fruktansvärda följder.