Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen. Järnulven […][...]

Samira är tuff och kaxig och kan ge svar på tal. Hon spelar fotboll, skriver raptexter och har tre krav som killar måste uppfylla för att ha en chans hos henne; de ska kunna uppföra sig, vara intelligenta och kunna tillfredsställa en tjej. Så möter hon honom på tunnelbanan, Nabil som tycks vara hennes Dream […][...]

Den svenska titeln Triangel skriver en nästan på näsan med vad boken handlar om. Det är ett triangeldrama. Normalt sett hade jag suckat, himlat med ögonen och motvilligt läst mig igenom ett triangeldrama. Men jag läste ut boken på två dagar och grät nästan när jag kom till författarens tack på slutet. Boken handlar om […][...]

Egentligen är det en så genialt enkel idé att jag inte fattar hur inte tusentals författare gjort det här förut: gett jorden ett konkret bäst-före-datum. Några veckor till – sen kommer kometen, och jordens saga är all. Vad skulle du göra? Vem skulle du vilja vara med? Hur skulle samhället ens fungera? Simon och hans […][...]

Glöm Disney-filmen. Den lilla sjöjungfrun har aldrig varit någon gullig saga. Det finns inga sjungande krabbor. Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll […][...]

Aza Holmes har egentligen annat att tänka på än en försvunnen miljardär. Uppriktigt sagt har Aza Holmes över huvud taget svårt att leva utanför sina egna, ständigt vindlande tankar. Tankemonster. Monstertankar. De där som sällan vill låta henne fokusera på normala tonårssaker, som relationen till bästa vännen Daisy och hennes Chewbacca-fanfiction, skolan eller killar. Herregud, […][...]

När jag sätter mig ner och ska skriva om Ringer börjar jag, för första gången, fundera över titeln. Ringer, som i ”dead ringer”, en exakt kopia? Heter alltså Ringer egentligen samma sak som trilogins första del, Replica? Ja och nej, kanske. För engelskans ”ringer” har uppenbarligen en dubbelmening, en mer hotfull sida. (Ungefär här inser […][...]

När Tamar kommer in på teaterestet på högstatusskolan Norra Latin i Stockholm är det en dröm som går i uppfyllelse. Här har hennes idoler gått. Här går de unga stjärnskott som hon hittills bara följt på sociala medier. Hon flyttar från familj och vänner i trygga Östersund och blir inackorderad i Bredäng, men det är […][...]

Sedan hon var tio år har Starrs liv varit delat i två hälfter. Den ena levs på den vita privatskolan, där hon har sina vita vänner och sin vita pojkvän. Den andra där hon växt upp, i Garden Heights, ett svart område präglat av gängvåld och droghandel, men också av sammanhållning och gemensamma erfarenheter. Starr […][...]

I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor. Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse. Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? […][...]