Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen.

Järnulven inleder en ny trilogi, Vardari, och utspelar sig i en fjärde värld i Pettersens universum. Vardari är en sorts varelse som lever där, inte som ”vanlig folk”, utan som en mytomspunnen minoritet som verkar i kulisserna. Lite som en fantasyvärldens konspirationsteori, kan man säga.

Pettersen skriver en skitig, vuxen sorts fantasy. ”Socialrealistisk fantasy” kallar Steven Ekholm den i DN, och den är en mycket träffande självmotsägelse. Pettersen berör teman som missbruk och psykisk ohälsa. Det är mörkt och blodigt, bitvis även med erotiska undertoner.

Blod är centralt i berättelsen. Huvudpersonen, nittonåriga Juva, har brutit med sin familj för att istället jaga varg. Vargblodet används för att driva handelstaden Náklavs stenring, genom vilken människor reser, och Juvas familj hör till stadens styrande blodläsarsläkter. Hennes mor är bland de ledande i blodläsarnas skrå Sejdalag, och hennes lillasyster Solde bereder sig på att axla den rollen. Blodläsarna har stort inflytande och tjänar grova pengar på att spå människors framtid, i synnerhet hur länge de ska leva, och Juva vill ingenting ha att göra med det här cyniska utnyttjandet av människors rädsla.

Samtidigt sprider sig en otäck sjukdom i staden. Vargblod tycks hela tiden komma på avvägar, och ”blodpärlor” används som en drog. Nackdelen är att den som missbrukar blodet kan drabbas av ”ulvsjukan”, utveckla huggtänder och bli blodtörstande galen.

Eftersom Juva som jägare känner sig ansvarig för att blodet över huvud taget kommer in i staden bestämmer hon sig för att ta reda på hur det kommer på avvägar och vem som är ansvarig. Samtidigt kallas hon hem till Sannsägarhuset, där modern säger sig vara sjuk och vill reda ut arvet. Det är ett hem som alltid gett Juva ångest. Hon vill bara skriva över allt på systern och komma därifrån. Ödet vill annorlunda.

Jag är kanske inte alldeles lika begeistrad över Järnulven som jag var över Pettersens tidigare trilogi. Det finns element i den här berättelsen som gör att jag håller den lite mer på armlängds avstånd. Samtidigt är det här, precis som tidigare böcker, verkligen högklassig fantasy i modern tolkning – en värld väl värd att göra sin bekantskap.