Klara är i trettio-plus åldern och jobbar som assistent på ett produktionsbolag. Hon är hemligt besatt av sin chef Patrik Lundgren. Han är tio år äldre, gift och småbarnsförälder. Klara ägnar nästan all sin vakna tid åt att fantisera om honom. Orimligt mycket tycker till och med hon själv. Hon drömmer om att förföra honom i olika förråd och planerar ständigt hur det skulle gå till.

Förutom att grotta in sig på Patrik Lundgrens liv och leverne så tampas Klara med ätstörningar. Hon har ätdagar då hon käkar västerbottenspaj som om det inte finns någon morgondag. Andra dagar är det asketlivet som gäller. Men det är som hon är, hon har döpt sin tarm till Mårran och jobbar för att tarmen ska må bra. Vilket kan vara ett litet aber emellanåt. Men det mesta handlar om Patrik Lundgren och hur Klara planerar dels att förföra honom men också att hon, som titeln på boken avslöjar, ska sluta tänka på människan.

Patrik är bara en idé. Just nu står Patrik och huttrar utomhus med en ölburk i handen efter att ha sprungit fram och tillbaka och tänt på raketer inför barn och familj och släkt. Han har ingen aning om att han är en idé i mig. En idé som ska krossas under det nya året. För att jag ska kunna stiga in i verkligheten.

Det här är en dråplig historia full av igenkänning även om den här är uppskruvad ett par varv. Klara är trots sina fantasier, idéer och besatthet av sin chef en tjej som fungerar hyfsat. Visst går hon hos psykolog, men vem gör inte det i dessa tider? Hon har vänner och hon ger även en annan snubbe ett par chanser. Och vem har inte gjort det? I hopp om att sluta tänka på den där jävla Patrik.

Sevar har tjatat hål i huvudet på mig om att gå på dejt med hennes killes tråkiga kompis Charlie och ge honom en ärlig chans. Hon har fixat en blinddate, eller snarare bestämt att jag och Charlie ska gå på en. Jag har förgäves försökt förklara mitt förhållningssätt till dejter och dejtande, hon ger sig inte.

Även här kan inte Klara låta bli att fantisera. Ibland tar Charlie på sig en cerise scarf hemma men i hallspegeln sliter han av sig den eftersom han inser att han inte kan bära upp en scarf. Jag kan känna igen mig lite för mycket i Klara men har hittat strategier både vad gäller ätande och besatthet av självupptagna snubbar. Tänker även på Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Den där dråpligheten parad med en viss desperation och en psykisk hälsa som balanserar på gränsen till det osunda hela tiden. Jag läser lite med andan i halsen samtidigt som jag som sagt känner igen mig lite för mycket.

Kort sagt, Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren hade lika gärna kunnat heta ”Hur jag försökte sluta tänka på J.H, och ur jävla svårt det var”. Thank God för att bli äldre och alla knep och strategier det har gett mig. Och tusen tack för en fantastisk bok jag kommer att bära med mig länge, länge. Den sätter ord på så många tankar som känts lite förbjudna.