Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början.

Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den som en saga, där vi får läsa om det lilla barnet i det lilla huset långt inne i skogen, med snön fallande tungt utanför. Tycker om den 4-årige Rigas logiskt ologiska syn på världen.

Riga är alltså bara fyra år gammal när hans mamma lämnar honom och hans pappa. Han blir då omhändertagen av farmor och farfar medan pappan arbetar med sina maskiner i skogen och bara kommer hem lite då och då. Ingen talar om var Rigas mamma har tagit vägen och på nätterna drömmer han om hur han springer efter henne i snön utanför huset och fastnar i den hårda skaren. Om dagarna letar han efter henne under soffan, i trädgårdsskjulet eller på andra kluriga ställen där hon förmodligen bara har gömt sig för att skoja med Riga. Men det som först verkar som en lek blir med tiden verklighet. Mamma kommer inte tillbaka och Riga blir kvar med tusentals obesvarade frågor.

Så växer Riga upp, flyttar hemifrån och börjar en konstkurs på folkhögskola. Där träffar han Charlie, en rödhårig, rökande tjej med ”konstnärshumör”. Charlie tassar med barfotafötter över internatkorridorens golv till Rigas rum om nätterna och naturligtvis blir han kär i henne. Inte på något sätt oväntat. Charlie är inte heller en oväntad karaktär, utan står mer för den spontana, frilevande kvinnofiguren som kommer och rycker upp, ja kanske till och med räddar, den harige och lite tråkige killen. Sett ur ett genusperspektiv lämnar Charlie som karaktär antagligen en del övrigt att önska, men det är inte särskilt viktigt för läsningen av I tunga vintrars mage. I stället blir hon ännu en symbol som triggar igång Rigas ständiga rädsla för att bli övergiven.

Rädslan är också det som är det stora i boken. Att ständigt motarbeta impulser av svartsjuka, missunnsamhet och andra känslor som står i vägen för Riga i hans liv och som alla grundar sig i det som hände med hans mamma i barndomen.

Rädslan är tacksam att skriva om eftersom den mer eller mindre driver oss alla, om än inte alltid, så i alla fall stundtals i livet. Andrea Lundgren gör det fint och okomplicerat. Det är en verkligt lättflytande debutroman hon har skapat. En som jag läser fort och som ger mig just den känslan jag pratade om förut; den av att ha läst en saga. Jag stänger den liksom en aning uppriven men ändå med en tanke om att allt blir bra, så småningom.