Ett mystiskt försvinnande, en prestigefylld internatskola, ett hemligt elitsällskap, och ständiga jämförelser med Donna Tarrts Den hemliga historien? Självklart drogs jag till den här boken. Men liksom Den hemliga historien gav mig för höga förväntningar på universitetslivet, så gav den mig även lite för höga förväntningar på Det slutna sällskapet.

Charlie Calloway är en vansinnigt rik 17-åring som har det mesta, men vill ha mer. Hon går på elitskolan Knollwood, som har det hemliga sällskapet A-gruppen, och Charlie vill vara med i A-gruppen till varje pris. För att bli uttagna måste kandidaterna till A-gruppen genomgå Spelet, en slags nollning på steroider där allt står på spel.

Stundtals är Det slutna sällskapet riktigt bra. Delarna där Charlie försöker reda ut sitt förflutna och försonas med mer obekväma delar av sitt arv är både hjärtslitande och medryckande. Charlies mamma kom från en ganska fattig (eller åtminstone inte rik) familj, och efter hennes försvinnande blev den delen av släkten övertygad om att Charlies pappa var en rik psykopat som gjort sig av med henne. Samtidigt är pappans del av släkten rätt lättade över att mamman är borta ur bilden, eftersom de är säkra på att hon bara var ute efter deras pengar. Charlie hamnar i mitten, och trots att hon försöker ha kvar båda delarna av familjen så lever hon i slutändan det rika lyxlivet, och tänker inte alltför mycket på sin mammas familj.

Perspektivet i boken flyttas mellan flera olika personer och tidpunkter. Det funkar överlag bra. Ibland tillför det inte så mycket, men blir aldrig rörigt i alla fall. Jag gillar att Klehfoth bygger upp mysteriet fram till Charlies mammas försvinnande tio år bakåt i tiden samtidigt som Charlie försöker hitta sin plats i världen i nutiden. Problemet är att Charlies del av berättelsen egentligen inte är särskilt spännande. Familjedramat i berättelsen hade varit tillräckligt för att fylla boken, biten med det hemliga sällskapet är mest irriterande. Det känns besynnerligt att säga det, eftersom det var det hemliga sällskapet som lockade mig till Det slutna sällskapet. Det är dock oerhört avtändande att A-klubben bara är ett gäng rikemansungar vars talanger inte sträcker sig längre än tillgång till pengar och mobbartendenser som gränsar till psykopati. De manipulerar, ljuger, och mobbar fram sina önskningar, som är på nivån ”vi vill inte ha multikulturella förmiddagar” och ”vi vill att vår studentbal ska ha obegränsad budget”. Tycker lärarna och rektorn att mångfald är bra och att det måste finnas någon måtta på hur mycket pengar som spenderas? Sprid ”bevis” på att de har sex med minderåriga. Ta-da! Mångfald skippad, bal extravagant, allt är som det ska. Charlie känner till det här, beundrar det, och längtar efter att vara en del av det.

När jag läste Den hemliga historien längtade jag efter att börja på universitetet och hitta min egen grupp språknördar, det där mordet till trots. Det slutna sällskapet känns mer som en varning att hålla sina barn borta från internatskolor, och en berättelse om vad som händer när människor har alldeles för mycket pengar och makt.