Recension

: Den hemliga historien
Den hemliga historien Donna Tartt
2001
Albert Bonniers förlag
7/10

En fantasiaxel att luta sig emot

Utgiven 2001
ISBN 91005755717
Orginaltitel The Secret History
Översättare Nille Lindgren
Först utgiven 1992

Om författaren

Donna Tartt föddes i Mississippi 1963 och är utbildad vid Bennington Collage och University of Mississippi. Hon slog igenom stort med debutromanen Den hemliga historien 1992. 2014 belönades Steglitsan med Pulitzerpriset.

Sök efter boken

Vissa saker kan få unga människor att totalt förlora fattningen. Ofta handlar det om en treminuters singel som är en smekning lik ett kraschande jetplan i slow motion. Mitt liv vändes upp och ner när jag tidigt en morgon i januari 1993 satt på en buss och hörde gitarrintrot till Suedes ”Animal Nitrate”. När jag några veckor senare köpte deras första skiva och såg videon till The Drowners och Animal Nitrate ville jag klippa håret som Brett Anderson och gå klädd i en alldeles för liten skinnjacka (jag var 14 år och trådsmal, så även den minsta jacka var för stor för mig). Jag skolkade för att lyssna på musik och läsa böcker, eftersom jag trodde att det var det enda sättet att lära sig någonting på. Nu, när jag är förståndigare än jag var då, är jag övertygad om att det var det enda sättet.

När jag var sjutton år kom jag över ett exemplar av Donna Tartts Den hemliga historien. Omslaget var fult och baksidestexten bland det sämsta jag läst. Ändå läste jag den. Eller snarare; jag levde den. Det tog mig en vecka att läsa den eftersom jag läste vissa delar gång på gång. Richard, Henry, Bunny, Camilla, Charles och Francis, huvudkaraktärerna i boken blev mina intimaste vänner, lika verklig, nej verkligare än mina egna klasskamrater. Den hemliga historien tog över mitt liv på samma sätt som Suede och en rad andra undernärda brittiska popgrupper. I vissa stunder var jag faktiskt övertygad om att Richard, Henry och de andra fanns på riktigt och det var ofta mycket nära att jag nämnde dem i förbigående, på samma sätt som man talar om sina vänner. Jag till och med drömde om dem.

Den hemliga historien handlar om Richard Papen och är skriven ur hans synvinkel. Boken är en tillbakablick på vad som hände när Richard var tjugo år gammal och studerade på Hampden College. I romanens början bor han fortfarande hos sina föräldrar i Plano, Kalifornien, där han lever i tristess. Han gör ett försök att studera till läkare eftersom läkare tjänar mycket pengar, men hamnar nästan av en slump på Hampden College i New England. På Colleget finns en lärare i klassiska språk, Julian, som endast undervisar fem elever, noggrant valda av honom själv. Några veckor in på terminen lyckas Richard, som fascinerats av Julians elever, skaffa sig en plats i klassen, trots att den redan består av fem elever. Richard och hans klasskamrater lever i en elitistisk värld, bestående av klassisk litteratur, skräddarsydda kläder och enorma mängder sprit. De är alla excentriska och begåvade.

Utan Richards vetskap försöker hans kamrater, inspirerade av grekisk mytologi, uppnå någon form av dionysisk extas. De håller till i skogarna kring Francis fasters sommarhus, där Richard ovetande sover i tron att han spenderar en lugn helg med sina vänner, och försöker med hjälp av droger, alkohol och grekiska böner utplåna sina jag. Bunny, som vid ett flertal tillfällen förstört deras försök, lämnas till slut utanför. En natt lyckas de fyra allt för bra. När de vaknar ur extasen upptäcker de att de dödat en bonde. Några månader senare lyckas Bunny avslöja deras hemlighet genom att läsa Henrys dagbok (som han skriver på latin). Bunny blir ett fruktansvärt hot mot Henrys, Camillas, Francis och Charles frihet. När som helst kan Bunny berätta för hela världen att hans klasskamrater mördat en människa. Han börjar trakassera dem, skämtar om vad de gjort, pressar dem på pengar. Även Richard, som ingenting vet eller gjort, blir utsatt för Bunnys beteende. Till slut får de nog och bestämmer sig, på Henrys initiativ, för att döda Bunny.

Romanen skulle ha kunnat sluta här, med att Bunny dör. Men den bara fortsätter. Bunny knuffas ner för ett stup och hans kropp täcks av vårens sista snö. Richard och hans vänner deltar i sökandet efter kroppen, som till slut hittas. De deltar på Bunnys begravning. Och så fortsätter det, utan att riktigt sluta.

Handlingen i Den hemliga historien är inte särskilt imponerande. Men jag läser inte boken för dess handling. Den ska läsas av samma anledning som man läser Prousts På spaning efter en tid som flytt, Evelyn Waughs En förlorad värld eller Émile Zolas Nana, nämligen därför att den är vacker. Man läser den för att få vara i Julians klassrum, som alltid är fyllt av blommor. Man läser den för att få sitta på trappan till Francis sommarhus och drick vin ur en tekanna (trädgårdsmästaren är nykterist) tillsammans med dessa underbara karaktärer. När jag första gången läste den ansåg jag att den var antipostmodernistisk, kanske för att den är skriven som en 1800-talsroman, en utsökt blandning av fransk naturalism, Oscar Wilde och Henry James. Den hemliga historien är, precis som Morrissey och Shelagh Delaney, en underbar fantasiaxel att luta sig emot när ens egen tillvaro känns alltför andefattig.

Mattias Nyberg

Publicerad: 2001-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-13 10:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #226

4 kommentarer

sådär ja, då kastar vi ur oss hela handlingen… en recension bör vara just en recension – åsikter och granskningar av litteraturen – inget jävla referat!

pluto Oregistrerad 2005-09-19 13:48
 

Pluto; alla recensioner från lekmän läses väl på egen risk, och jag tycker att den här var välskriven. Trots att den är sex år gammal när jag hittar den. Precis som du Mattias, blev jag fullkomligt gripen av "Den hemliga historien". Den följde med mig även när jag lade ifrån mig den, och jag rekommenderade den för en hel bunt människor som förmodligen aldrig kommer att läsa den. Till skillnad från dig kan jag inte säga att jag älskar den för att den är så vacker (vilket den utan tvivel är) utan för att den på sina ställen är så vansinnigt mörk. Det finns ingen pardon i de här ungdomarnas likgiltighet, igen nåd. Och samtidigt, som en kompensation för deras kyla, glimrar språket som beskriver dem. Minns du texten om varför Richard är så förtjust i grekiska? "It fails me utterly when I try to describe what I love about Greek, this language innocent of all quirks and cranks…" Det stycket, om hur det grekiska språket bygger på handling som läggs på handling som läggs på handling som eskalerar i ett oundvikligt, obönhörligt slut… Jag skrev av det och satte upp det på väggen. Som en påminnelse om något kanske. I vilket fall som helst; jag delar din kärlek till den här boken. Tack gode gud för de få saker som inte lämnar en oberörd. Tjenixen/Johanna

johannawester126@hotmail.com

Johanna Wester Oregistrerad 2007-06-29 13:04
 

Men varför bara 7 av 10?

N Oregistrerad 2009-10-19 10:21
 

[...] Klick! [...]

Sagt om Tartt « bokcirkelnmedstortb Oregistrerad 2011-04-23 17:19
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?