Recension

: Vredens gudinnor
Vredens gudinnor Katie Lowe
2019
Modernista
3/10

Tristessens tonåriga gudinnor

Utgiven 2019
ISBN 9789178930333
Sidor 334
Orginaltitel The Furies
Översättare Ylva Stålmarck

Om författaren

Katie Lowe är en brittisk författare. Hon har bl.a. skrivit för The Guardian och The Independent. Lowe har en examen i Engelska och Litteratur från University of Birmingham. Hon debuterade 2019 med ungdomsromanen Vredens Gudinnor.

Sök efter boken

En sextonårig flicka hittas död på en prestigefylld privatskola utan tydlig dödsorsak. Samma skola har obehagliga kopplingar till 1700-talets häxprocesser, och även om den intensiva läraren Annabel hävdar att hennes hemliga privatlektioner inte har något med riktig magi och fungerande riter att göra, så verkar det onekligen som om det är häxkonster hon lär ut. Violet är en av fyra elever som har blivit utvald av Annabel för ”avancerad undervisning”, och är dessutom väldigt lik flickan som hade platsen innan Violet började på skolan – en flicka som nu är spårlöst försvunnen.

Vredens gudinnor har liknats vid Donna Tartts Den hemliga historien, och kombinationen magi, privatskola, och mystiska försvinnanden lät helt enkelt för tilldragande för att inte läsa. Boken beskriver året som leder fram till upptäckten av den döda flickan på skolområdet, och jag önskar verkligen att jag kunde säga att den är ett spännande mordmysterium med övernaturliga undertoner i en exklusiv privatskolemiljö. Vredens gudinnor hade förutsättningarna för att vara riktigt bra, men tyvärr höll den inte längre än … kanske fem kapitel.

Violet må visserligen gå på en gammal privatskola, men utöver beskrivningarna av den imponerande miljön i de första kapitlen så hade den kunnat utspela sig varsomhelst. Atmosfären jag älskar i böcker som Magikerna, Harry Potter, och Den hemliga historien infinner sig aldrig. Violet beskriver sin tråkiga hemmiljö och sunkiga korridorsfester på det lokala universitetet betydligt mer levande, och det är både deprimerande och inte det som utlovades.

Kanske är skildringarna av en tonårings osäkerhet bättre än jag tror, och det har helt enkelt gått för lång tid sen mina egna socialt missanpassade tonår. Jag brukar visserligen inte ha problem med att leva mig in i ungdomsromaner, men när jag läser Vredens gudinnor blir jag bara irriterad på hur småaktiga och konstant taskiga alla är mot varandra. Visst kan både barn och tonåringar konsten att tortera varandra, men inte ens i fasen där Lowe beskriver hur Violet dras till de andra i gruppen är det någonsin begripligt vad det är hon dras till.

Handlingen går oerhört långsamt framåt, och det är betydligt fler skildringar av snattande, fyllor, och hångel med personer de inte ens gillar, än privatskolemiljöer, vänskap, och mystiska riter. Den påstått karismatiska läraren Annabel håller i några besynnerliga föreläsningar som man som läsare får ta del av, och efter några långdragna utläggningar börjar jag skumma de partierna. När jag väl får veta vem den döda flickan är och hur hon dog är jag så uttråkad att jag inte längre bryr mig. Vredens gudinnor är tyvärr genomgående rätt trist, och lämnar mig med en axelryckning.

Katze Collmar

Publicerad: 2021-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-14 14:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8435

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?