En känd poet och författare som fortfarande inspirerar och påverkar slutade sina dagar med att lägga blöta handdukar vid alla dörrspringor och fönster, öppna ugnen och slå på gasen för att sedan vänta på att livet skulle ta slut. Poeten var Sylvia Plath och året var 1963.
 
I Eufori får vi följa Sylvias liv åren innan tragedin som avslutade hennes liv. 

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.