Min fascination av Sylvia Plaths liv och skrivande fortsätter. Nästa fokus för mig, efter att ha läst om Glaskupan, var att ta reda på mer vad som tog henne framåt i livet och hur hon levde innan hon träffade Ted Hughes. Vad kan vara bättre än att läsa hennes egna dagboksanteckningar för att få en större förståelse och mer detaljer?

Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962 är en tungviktare på över 750 sidor och vi följer Plath från de tidiga åren på Smith College till mitten av 1962 då hon fortfarande var gift med Ted Hughes.

Noteringarna ger oss en inblick i den femtiotalstypiska verkligheten för de unga kvinnorna på Smith College: bli gift, sedan hemmafru och sedan skaffa barn.

Plath blir tidigt medveten om att hon har andra mål än många andra av sina vänner och att hon behöver sin konstnärliga frihet. I en relation är det därför viktigt att mannen i hennes liv förstår hennes behov av att skriva och som stöttar en relation där hon får utöva sitt konstnärskap. Hon varvar sitt skrivande mellan poesi, noveller och en stark vilja att skriva en roman och provar sig fram, ofta envist och målmedvetet men lika ofta med självförakt och utan struktur.

I det liv hon lever har Plath en ständig känsla av utanförskap men ändå en önskan att vara en del i ett sammanhang.

Men tänk om mitt arbete är uselt? Jag vill snabbt och fort få vilken skit som helst publicerad. Ord, ord, för att stoppa syndafloden genom det tumstora hålet i fördämningen. Det ska bli mitt hemliga rum. Har jag inte stått utanför hela mitt liv? Uppställd framför välvilliga fiender? Hänsynslös, lidelsefull: varför tycker jag att grupper är outhärdliga? Vill jag ens vara med? Är det för att jag inte kan mäta mig med dem, får tunghäfta, krympt hjärna, som jag bedrar mig med drömmar om enastående romaner och dikter som slår världen med häpnad? Jag måste överbrygga klyftan mellan tonårsglitter och mogen glöd.

Plath analyserar att den frihet hon önskar sig i och med skrivandet också innebär en otrygghet – vad medför det att inte ha något fast jobb utan att bara förlita sig på skrivandet som inkomstkälla?

Söndag var en också en deppig dag: trött, nere: kan det delvis bero på att jag är så nära friheten (som i själva verket innebär ett annat slags tyranni: otryggheten) och än så länge inte är i stånd att överbrygga med flitigt skrivande, så som jag gjorde den där enda veckan under vårlovet?

Hon har höga krav och är hård mot sig själv och reflekterar och undrar granskande…
Är hon torr och steril?
Kan hon lära sig något nytt?
Den ständiga pressen och jakten på att bli publicerad går som en röd tråd genom alla år.

Att läsa om hur hon ser på sin relation med Ted Hughes och reflektioner över om hon skulle bli galen om de inte var tillsammans är något av en förutsägelse av framtiden. Redan 1957 skrev hon följande:

…hela mitt väsen har vuxit och flätats samman så totalt med Teds att om något skulle hända honom vet jag inte hur jag skulle kunna leva. Jag skulle antagligen bli galen eller ta livet av mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Dagboksanteckningarna tar oss igenom 1950-talet och framåt. Hennes relation med Ted tar mycket plats men mest får vi reflektioner över skrivandet och måendet kopplat till detta. Det är vasst, detaljrikt och bitvis också roligt. Plath är skärpt och en extremt bra observatör och hon skildrar sitt liv med vänner, kollegor och älskare ofiltrerat.

Jag upplever noteringarna som autentiska vilket inte alltid är självklart trots dagboksformatet. Boken är en riktig bladvändare som varmt kan rekommenderas.