Recension

: Stöld
Stöld Ann-Helén Laestadius
2021
Romanus & Selling
6/10

Snäll skildring av politiskt sprängstoff

Utgiven 2021
ISBN 9789189051348
Sidor 440

Om författaren

Ann-Helén Laestadius är journalist och författare, född 1971 i Kiruna. Hon debuterade med ungdomsboken Sms från Soppero 2007. Den har sedan fått uppföljarna Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem. 2016 blev Tio över ett nominerad till Augustpriset.

Sök efter boken

Ann-Helén Laestadius är same och född och uppvuxen i nedre Soppero. Hon har skrivit flera ungdomsromaner som skildrar en verklighet långt bort från det södercentrerade blickfånget i Sverige, antingen det handlar om hur bygget av en gruva splittrar ett helt samhälle, eller hur det är att leva som same i dagens Sverige. Maria Edström recenserade Bara dra i Expressen med orden:

Att skriva om det samiska ’nuet’ och inte bara historien är politiskt sprängstoff; det handlar om klimat, ekonomi, mänskliga rättigheter. I Bara dra göms en ’vuxnare’ och farligare roman som jag hoppas Laestadius vill skriva.

Man kan ana att det är denna roman som Laestadius velat arbeta fram i Stöld. Den är hennes första roman som tituleras som vuxenlitteratur, även om den (i alla fall i början) följer en nioårig huvudperson. Frågan är om hon lyckas med det Edström efterfrågar.

Som läsare får vi följa Elsa, en nioårig samisk flicka som är uppvuxen i en renskötarfamilj. Vuxenvärldens bekymmer har hittills figurerat någonstans ovanför hennes huvud, men så skidar hon ensam i väg i skogen en dag och blir vittne till att hennes ren Nástegallu blir mördad. Gärningsmannen, som hon känner igen sedan tidigare – som alla i byn vet vem det är, hotar att döda henne om hon berättar för någon om vad hon har sett. Medan tiden sedan går får Elsa allt större insikt i vad det innebär att växa upp som same i ett samhälle som inte ser längre än till deras färgglada dräkter och menar att tjuvslakten av renar ska rubriceras som ”stöld”.

Det är politiskt sprängstoff. Det är en verklighet väl värd att skildra och lyfta fram, den är hemsk, blodig och orättvis och själva grundpremissen för boken är därför otvivelaktigt viktig. Men jag vet inte om jag tycker att Laestadius lyckats förmedla en tillräckligt ”vuxen” och farlig roman för att göra ämnet helt rättvisa.

I texten finns till exempel en viss tendens till att utbilda och förklara, vilket gör att jag som läsare känner mig förminskad. Jag förstår intentionen – det finns en vilja att skapa förståelse kring den samiska kulturen och det samiska arvet, men jag hade hellre läst en bok där jag inte blev serverad förklaringar, utan själv skulle vara tvungen att fylla i de kunskapsluckor jag, och troligtvis för många andra, har.

Laestadius tycks också ha fallit i fällan av att vilja sin huvudkaraktär för gott; Elsa är stark, och speciell och uppskattad av alla, och jag förstår att hon kommer få utstå svårigheter men att inget kommer att hända henne som hon inte kommer hämta sig ifrån. Därmed blir det aldrig riktigt så drabbande som det borde vara, kanske för att Elsa inte blir mer än en litterär hjältinna. Det klingar illa med bokens intention om att belysa en verklighet som är ful och rå och som pågår fortfarande, hela tiden ”däruppe i norr någonstans”.

Jag hade velat läsa en bok där Laestadius släpper läsarens hand helt och frånsäger sig ansvaret att bomullsvaddera verkligheten.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2021-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-01 18:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8475

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?