Först och främst ska det fastställas att Máriddja är sagans hjälte. Hon gör allt i en 85-årig liten tants makt för att hålla huvudet på skaft och rädda sig själv och sin man Biera undan ålderdomshemmet och folk som lägger sig i deras liv. De har det bra ute på gården, där finns allt de behöver och grannpojken köper mat åt dem och lämnar på farstun. Inne i huset har ingen varit på år och dar, och precis så får det gärna förbli. Till sin hjälp har hon en oväntad bundsförvant i växeltelefonisten Siri som alltid svarar i den nya telefonapparatmaskinen som hennes make skaffat. Med sina underfundiga kommentarer och frågor ger hon Máriddja klarhet i vad som måste göras.

Kajs mamma har precis gått bort, och med henne möjligheten att få svar på många av de frågor som följt honom genom livet. Vem är han egentligen? Var hör han hemma? Varför blir modern så ledsen så fort Kajs barndom kommer på tal? Varför finns det inga bilder från hans första år? Till råga på allt ska han precis flytta. Han lastar in sin del av bodelningen som modern förberett och ger sig av norrut, till Mimmi och huset de nu ska bo i. I grannskapet finns allt från trevliga grannar, snöskotrar till maskrosbarn som oinbjudna stövlar in med skorna på.

Tina Harnesks persongalleri är fantastiskt. Perspektivet varierar mellan flera olika personer, men vi får framför allt följa med två olika par, Máriddja och Biera samt Kaj och Mimmi. Det är något befriande med en berättelse där kärleksrelationerna inte är det huvudsakliga temat, båda par är lugna, stabila och fina. Det finns nog med andra relationer att utforska, relationerna som varit och de som aldrig blev.

Folk som sår i snö är något så unikt som en smärtsam släktberättelse som är riktigt rolig. Jag både frustar av skratt och gråter. Det är en berättelse om det förtryck svenskarna och den svenska nationalstaten har utsatt samerna för genom historien, om de spår som förtrycket lämnar än idag. Och inte att förglömma, det förtryck som pågår än idag. Lina Harnesk visar på ett smärtsamt och knivskarpt sätt hur traumat av tvångsförflyttningarna nästlat sig in i varje vrå av människors liv.

Kan Norrbotten ge Kaj de svar han så länge letat efter, eller finns de gömda i lådorna som hans mor så omsorgsfullt packat ihop åt honom innan sin död?
Och vad händer egentligen om man kallar något vid sitt rätt namn?