Varför har jag aldrig hört talas om Kautokeino? Varför blir jag först lite förvirrad när miänkieli refereras till som finska? Varför har namnet Læstadius alltid bara fått mig att tänka på förbud mot gardiner och alkohol, utan att någonsin göra mig nyfiken på vad som kan ha funnits bakom de förenklingarna?

Ja, det beror såklart på en rad olika saker. Som att den svenska skolan, i alla fall så länge jag gick i den, inte tyckte att det var någon viktig kunskap för små svenska medborgare att ha med sig i livet. Och att jag själv är en del av majoritetssamhällets blindhet. Tur då att det finns författare som Mikael Niemi som bestämmer sig för att ta sig an den historieskrivning som vi har alldeles för lite av.

Koka björn är Niemis senaste roman. Den kom ut 2017 och kommer även i engelsk översättning senare i år. Det jag tycker bäst om med boken är att jag får fylla i i alla fall några av mina kunskapsluckor om 1800-talets Norrland. Jag har ju hört talas om Læstadius, men visste inte så mycket om sammanhangen, så det var intressant att får vistas där genom boken. Det som gör den särdeles intressant är att vi i huvudsak får berättelsen berättad genom den i omgivningens ögon obetydlige samiska pojken Jussi.

Det är en hård tid för de flesta men allra mest för en utstött samepojke. Jussi utsätts för både fysisk och psykisk grymhet, men i boken finns även andra starka passager. Till exempel när han efter en synnerligen hemsk misshandel är hemma själv i proststugan och funderar kring det skrivna ordets betydelse. Ja, det är en personlig poetik han formulerar där, som handlar om betydelsen av att ha möjlighet att sätta ord på sin egen historia.

Koka björn är ett ambitiöst romanprojekt som vill greppa om mycket. Dels det historiska, berättat genom fiktiva och fiktionaliserade karaktärer. Tunga teman som samhällsutveckling och spänningar i ett starkt hierarkiskt, patriarkalt och rasistiskt samhälle. Samtidigt är det också en mordgåta som ska lösas, trots den maktfullkomlige och oftast alkoholpåverkade länsmans ovilja. I stället kliver Læstadius fram som en kombination av Carl von Linné och Sherlock Holmes, som med Jussi som sin Dr. Watson löser mysterier med avancerad deduktionsmetod. Boken beskrivs ibland som en slags svensk Rosens namn.

De olika spåren i roman – det historiska, det samhällskritiska, samt deckarspåret – håller tempot uppe, men tyvärr blir alltför många av karaktärerna väl platta. Det blir förenklat när i stort sett alla karaktärer är antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. De känns påhittade. Och allra mest haltande blir det kring de kvinnliga karaktärerna.

Det tenderar också att bli väl spretigt med många olika sidospår. Som roman betraktad hade boken kunnat stramas upp, alla sidospår behöver inte vecklas ut och förklaras, särskilt inte de som vi inte återkommer eller knyter an till igen. Samtidigt tyckte jag väldigt mycket om att jag lär mig så mycket historia från den här tiden och platsen, så jag borde kanske inte klaga på det ändå.