I pengar räknat är Pablo Picasso en av de mest framgångsrika konstnärerna någonsin. Allt han tog i blev till guld. Fortfarande, så här 50 år efter hans död, är Picassos verk bland de mest åtråvärda och högst betalda.

Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.