För mig så är Candide en lika självklar kandidat till titeln som den mest överskattade boken som Casablanca är det till titeln som den mest överskattade filmen. Kort sagt är alltså Voltaire knappast någon av mina husgudar. Carl-Göran Ekerwald däremot beredde mig ett stort läsnöje i sin tidigare Nietzsche – liv och tänkesätt, förvisso är jag långt mer fascinerad av Nietzsche än av Voltaire, men en stor del av det intresset föddes ur just Ekerwalds bok om densamme. Därför hade jag också inför läsandet av den här boken förväntningar på att åtminstone till viss del bli omvänd. Nu blev det inte riktigt så, denna bok är inte lika bra som den om Nietzsche och en stor anledning till detta är att Voltaire inte är en lika fascinerande person.

Det jag istället i denna bok läst med störst intresse och tror mig ha störst behållning av är de partier som mer allmänt beskriver tidsandan, något som jag här har för avsikt att återkomma till. När Ekerwald framemot slutet av boken börjar redogöra för Voltaires förhållande till Rousseau så slås jag av hur mycket hellre jag hade velat läsa en bok om denne, som myntat ett av mina favoritcitat:

Det sociala livet medför obönhörligen att det blir viktigare att synas vara än att verkligen vara.

Jag hade innan jag läste den här boken fördomar om att Voltaire inte var en speciellt begåvad författare, detta grundat i det faktum att humorn i Candide är minst sagt pubertal, för att inte säga barnslig och i det faktum att han tycks ha ett överdrivet melodramatiskt anslag, som dock kanske kan sägas vara tidsenligt. Ingenting i den här boken får mig att ändra uppfattning, faktum är att Ekerwald närapå instämmer i att Voltaire skulle vara barnslig:

Voltaire kan konsten. Han är oblyg, men nota bene, utan skam. Han är det på ett barnsligt vis.

Dock har jag tidigare inte haft bilden av honom som en förkämpe i striden för ett demokratiskt samhälle. Enligt Ekerwald är det han som lägger fast principer om åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet, han lyckas också med extensiv brevskrivning häva ett antal, som Voltaire ser det, rena justitiemord. En annan sak som också talar för honom är det mod han visar genom att publicera sina böcker trots att han är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att få.

Som 13-åring är han enligt Ekerwald älskare till en 85-årig kvinna, men med tanke på att han själv senare hade ett förhållande med sin systerdotter och att hertigen av Orléans, den så kallade "Regenten", som satt på den franska tronen i väntan på att Ludvig XV skulle bli gammal nog, hade ett förhållande med sin dotter och även diverse andra redovisningar av tidsenliga sexvanor gör att jag drar slutsatsen att det kanske, trots allt, inte är så absurt som det låter, åtminstone inte för den tiden. Matvanorna tycks också de ha varit mer eller mindre lika sunda som sexvanorna:

Till de sammanlagt 250 gästerna serverades 327 kycklingar, 382 duvor, 370 fasaner. Menyn omfattade 31 olika soppor, 75 entrérätter och 132 hors d’oeuvres.

Detta för en middag på Ludvig XIVs tid, vars största last tycks ha varit mat och dryck, han tog regelbundet lavemang var tionde dag och när han efter sin död obducerades fanns mage och tarmar ha ett dubbelt så stort omfång som hos en normal man i hans ålder.

Också vad gäller pengar tycks man sakna begränsningar, när John Law i Frankrike får sedelutgivningsrätt utnyttjar han den till den grad att det uppstår pappersbrist. Enligt Ekerwald är det denna incident som utgör grunden för partiet om Mefistofeles och papperspengarna i Goethes Faust. Voltaire gör sig sin första förmögenhet genom att ingå i ett sällskap som köper upp alla lotterna i ett kungligt lotteri, vilket var så illa planerat att kuppen gav flera miljoner i vinst. När pesten kommer till Frankrike hävdar man att den hålls på avstånd bara man använder Nostradamus luktsalt, ytterligare ett sätt att tjäna pengar för somliga.

En liten favoritbekantskap i den här boken är också Maupertius, som var president i den preussiska vetenskapsakademien. Hans förslag på experiment som borde genomföras är härligt naiva, bland annat vill han att man skall gräva ett djupt hål till jordens mittpunkt, helt enkelt för att se hur där ser ut också vill han undersöka om människan i ett tillstånd av exaltation kan se in i framtiden, exaltationen kunde, föreslog han, framkallas genom användning av opium.

Den av Voltaires böcker som jag faktiskt efter att ha läst Voltaire – Liv och tänkesätt blir intresserad av att läsa är Den bärbara filosofiska ordboken, denna har dock aldrig översatts till svenska. I denna bekänner Voltaire sin tro på Gud, dock inte den kristna, judiska eller muslimska guden utan Epiktetos och Ciceros Gud. Epiktetos som på sistone tycks dyka upp i mer än lovligt många sammanhang i min tillvaro, dennes Handbok i livets konst som egentligen är nedtecknad av Flavius Arrianus, en av Epiktetos lärljungar, gavs nyligen ut av bokförlaget Bakhåll.

Man skulle kunna önska att Ekerwald valt ett annat ämne för sin bok än Voltaire, men förhoppningsvis kommer det flera och kanske skriver han en om Rousseau nästa gång, då blir åtminstone jag glad, för den vill jag verkligen läsa, i mina ögon är han fortfarande en begåvad författare och böckerna i hans serie "Liv och tänkesätt" har mycket att tillföra och jag lär mig mycket genom att läsa dem och det är ju onekligen trevligt.