En bok får de läsare den förtjänar, bortom kritik och försäljningsstatistik. Någon författare sa att om inte första sidan förmådde fånga hans intresse fick boken bli oläst. En annan höjde ribban till första meningen.

Läsaren är och förblir kräsen. Har inga förpliktelser gentemot upphovsmannen. Om han eller hon inte rycks med finns inget lättare än att lägga bort boken och ägna sig åt något annat. I det långa loppet på gott och på ont. För visst finns det en massa böcker som är värda bättre öden än att snöpas på startlinjen. Och tvärtom.

Diktsamlingar kan ju vara extra knepiga, i det att de (oftast) kan ses som både delar och helhet. En urusel förstadikt behöver inte stjälpa hela sviten. Eller sätter kanske diktaren in sitt trumfkort först för att fånga de få läsare som köper diktböcker idag. Det blir inte lättare, som i detta fall, när samlingen gör anspråk på en innehållsmässig kontinuitet, och delarna är som lösryckta penseldrag ur en målning (se textutdraget, en dikt plockad från en sida, s. 29).

Nu börjar Det är en frånvaro av steg som knastrar ganska bra. Vi följer en forskares möte med en betydligt äldre doktor i ett par prosadikter som inte saknar formens behov av språklig spänst och säkerhet.

Det blir värre sen, när texten rycks sönder till fragmentariska betraktelser, korn av syner och dofter, varvat med längre avsnitt. Inte för att känslan dör ut. Orden kommer lika smidigt. Men läsandet blir ett pusslande efter den helhet jag förnimmer, och någonstans i allt det slår mig tanken: Har jag verkligen inget bättre för mig? Vill jag inte lära mig någonting? Skönhetsupplevelsen tycks ligga så djupt förborgad, och så väl fördold i en annan människas själ att jag ger tappt efter bara några bitar.

Kanske jag inte borde pussla. Kanske är det för att jag är man. Vem vet.