Vid första anblick verkar Ann Hallströms senaste diktsamling enkel, allt för uppräknande, allt för klassisk och utnött i många av sina bilder. När jag sedan läser en gång till, och ytterligare en gång, händer det som jag alltid hoppas på med diktsamlingar – texten öppnar sig i ett bitande påtagligt mönster, den blir en närvaro […][...]