Var Shakespeare den vi hittills har förmodat att han var? En självlärd hantverkarson från vischan som provade lyckan i det elisabetanska London och blev odödlig på kuppen? Det är förstås omöjligt att säga säkert. Vad han emellertid uppenbart blivit i vår tid – förutom naturligtvis högt älskad och ofantligt spelad dramatiker – är ett slagträ i den akademiska eller kvasiakademiska debatten, en lyktstolpe för lärda vovvar att markera sitt revir på.

Och egentligen kunde jag inte bry mig mindre. Som historisk person känns han ganska irrelevant. Han får vara vem han vill så länge texterna är desamma.

Carl-Göran Ekerwald gör inga sådana absoluta anspråk. Han jämför källor och spekulerar sådär trivsamt anspråkslöst. Men faktum är att jag gillar den William Shakespeare som träder fram. Det beror förstås på att han till stor del är en produkt just av texterna, av de tankar och attityder Ekerwald hittar där. En relativistisk man, poet och realist i samma andetag. Som skrev otroligt vackert och samtidigt visste att placera sina vinster. Som kunde konsten att kritisera överheten utan att kritisera den, som gjorde narr av allt och tog allt på största allvar.

En sådan dubbeltydlig person är förstås också en produkt av sin tid. Ekerwald jämför England kring sekelskiftet 1600 med Stalintidens Sovjetunionen, också det en tid som under stort tryck producerat litterära diamanter. Om död och tortyr i vad som uppskattas som Shakespeares tidigaste pjäser förfaller nästan sagoaktigt brutala står de sig slätt mot vad folk faktiskt råkade ut för. Towern pryddes med motståndsmännens huvuden. Och var det igår livsfarligt att bekänna sig till den protestantiska tron så blev det i morgon lika farligt att vara katolik. Nog krävs det språklig skicklighet att undgå sådana snaror.

Och allra bäst tycker jag ändå om de korta passager som behandlar Shakespeares språk. Det skulle man utan tvekan vällustigt kunna vältra sig i ett helt liv och längre. Shakespeare, skriver Ekerwald, använder sig av 25 000 ord – att jämföras med exempelvis Miltons 12 000:

Liksom vävaren Botten i Midsommarnatts-drömmen envisas med att vilja spela alla roller i den pjäs hantverkarna skall uppföra för hertigen av Athen – han vill spela förste älskare men därtill också damen som är föremål för denna kärlek samt dessutom vill han spela lejonet som skall äta upp älskaren – så är det också med Shakespeares språk, det vill inte bara ikläda sig alla tänkbara människoöden och känslor utan spegla hela det universum som är hennes hem.

Tänk om fler hade hans förmåga att använda alla språkliga möjligheter som finns! Precis som svenskan har ju engelskan en massa enkla böjningsmöjligheter – bara man har förstånd att utnyttja dem och generositet nog att acceptera att språk handlar om kommunikation, inte regelböcker. Titta på det här enkla Shakespeareexemplet ur Ekerwalds bok: någon som sitter inuti ett tält kan kallas ”tältad”. Vill man få ut personen ber man någon ”otälta” honom – ”Untent his person!” Otroligt logiskt och fantastiskt underhållande. Nog måste man bara älska en person som skriver så, oavsett vem han rent faktiskt varit?