Kriminalkommissarie John Madden lever ett stilla liv på landet tillsammans med fru och två barn och har valt att dra sig tillbaka från sin poliskarriär. Det han inte räknar med är att snubbla över en liten flickas lik och ofrivilligt således dras in i en mordutredning som utvecklas till en jakt på en psykopat av (åtminstone enligt polisen) oanade mått.

Det visar sig tämligen snart att det inte är gärningsmannens första flickmord och förmodligen inte det sista heller. Fallet leder utredningsgruppen ända in i säkerhetstjänstens korridorer.

Airth har valt att förlägga handlingen i sin kriminalroman i trettiotalets England. Han lyckas däremot inte skapa den varken förkrigs- eller efterkrigsstämning som kanske skulle tillföra något till boken. Generellt sett så skulle faktiskt en hel del behöva tillföras den här boken i mina ögon.

Det finns ingen tydlig huvudkaraktär, Madden själv är högst sporadiskt involverad i utredningen och de övriga utredarna skapar man heller ingen relation till. Airth beskriver även några bikaraktärer relativt ingående utan att de egentligen har något större värde för handlingen. Det som hade kunnat vara ett mångfacetterat och intressant persongalleri blir istället mest rörigt.

När det gäller mördare så är det förstås lite tycke och smak involverat kring hur de bäst skildras. Men jag hör i alla fall till sorten som tycker att mördaren i ett morddrama borde ha en relativt framträdande roll och att det faktiskt är mördarens psyke som bygger mycket av en kriminalromans spänning. Jag delar nog inte den åsikten med Airth, för i Blodröd våg föräras mördaren endast med ett par repliker och uppfattas som en identitetslös figur ute i periferin, även om kriminalarna gör sitt bästa för att beskriva honom som en blodtörstig psykopat som borde dingla i galgen. Som läsare får man aldrig den känslan. Man blir aldrig sådär riktigt obehaglig till mods inför flickmördaren och det borde man ju rimligtvis bli.

Sammanfattningsvis så är det hyfsat förutsägbart, tämligen stereotypt och helt utan någon form av spänning eller knorr. Upplösningen är ett veritabelt antiklimax där den enda försonande aspekten är att stackars undanskuffade Madden äntligen får kliva fram i rampljuset efter att ha fört en tynande tillvaro med sin familj.

Ärligt talat så är det faktiskt den första deckare jag har läst på ganska så länge som jag funnit direkt tråkig. Så franska deckarpriser till trots – Rennie Airths får inte min röst idag.