I pengar räknat är Pablo Picasso en av de mest framgångsrika konstnärerna någonsin. Allt han tog i blev till guld. Fortfarande, så här 50 år efter hans död, är Picassos verk bland de mest åtråvärda och högst betalda. Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som […][...]

I början av 1990-talet deklarerade filosofen Francis Fukuyama att historien var ”slut”. Hädanefter, menade han, skulle vi alla leva i liberala, kapitalistiska ekonomier. Jag vet inte om det finns särskilt många som tar Fukuyamas tes på allvar i dagens läge, om man nu någonsin gjort det. Det är i vilket fall denna tes som utgör […][...]

Varje större sällskap har sin ”sanningssägare” som i sitt sätt att lägga orden får lyssnaren att rycka till. En del blir persona non grata i sitt hemland eller åtminstone illa omtyckta. Om detta gäller Jörn Donner i Finland vet jag inte. Han har vistats årtionden i offentlighetens ljus i vårt östra grannland men tillhör inte […][...]

När Svetlana Aleksijevitj förra året tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för sin förmåga att ge de sovjetiska erfarenheterna röst, nej, röster i plural, för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians […][...]

Den danske psalmförfattaren Grundtvig talar i en av sina psalmer om ”den eviga växlingen här”. Med det avser han då detta förgängliga jordiska liv, där inget är beständigt men allt förgängligt och underkastat den växling som har som yttersta konsekvens att vi alla, utan undantag, en gång skall dö. Hur minns vi de som gått […][...]

Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på […][...]

Det går inte att förstå amerikansk litteratur utan att förstå den som en fråga om (det amerikanerna kallar) ras (inom svensk humaniora talar man ju hellre om etnicitet). Föreställningarna om vilka de underförstått vita amerikanerna är går inte att skilja från föreställningen om vilka de INTE är, det vill säga vad de svarta är. Detta […][...]

Om man måste välja sida har jag ofta en närmast löjlig tendens att välja läsarnas framför författarnas. Jag kallar den löjlig eftersom alltsammans ju faller utan båda sidor av ekvationen. Utan författare ingenting att läsa och utan läsare ingen större mening med att skriva. Ändå, tycker jag, finns det en poäng i att försvara varje […][...]

Fay Weldon hör till de mängder av författare jag har tänkt att jag ska läsa. Hade jag varit 20 år äldre än jag är hade jag med all säkerhet redan gjort det. Därför har jag förstås en del förutfattade meningar om vad hon ska vara. Det som alldeles uppenbart förvånar och, jag ska inte hymla, […][...]

Om man, som undertecknad, läst konstvetenskap i flera år för att så småningom kanske eventuellt kunna arbeta med att kritisera konst på ett eller annat sätt, blir man naturligtvis nyfiken när någon viftar med en bok vars titel antyder att man kan lära sig hela den komplicerade process som kallas konstkritik, eller "konstkritici" som på […][...]