I början av 1990-talet deklarerade filosofen Francis Fukuyama att historien var ”slut”. Hädanefter, menade han, skulle vi alla leva i liberala, kapitalistiska ekonomier. Jag vet inte om det finns särskilt många som tar Fukuyamas tes på allvar i dagens läge, om man nu någonsin gjort det. Det är i vilket fall denna tes som utgör det slut på historien som titeln på Stefan Jonssons nya bok anspelar på. Men i kontrast till Fukuyamas triumfatoriska inställning till kapitalismen så utgår Jonsson från en postkolonial kritik av den rådande världsordningen.

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.