Om man måste välja sida har jag ofta en närmast löjlig tendens att välja läsarnas framför författarnas. Jag kallar den löjlig eftersom alltsammans ju faller utan båda sidor av ekvationen. Utan författare ingenting att läsa och utan läsare ingen större mening med att skriva.

Ändå, tycker jag, finns det en poäng i att försvara varje läsares rätt att förvalta det lästa efter eget bevåg. Berättelser är det som uppstår i mötet mellan människor och texter, inte något orubbligt eget som författare kan stjälpa upp i bokform och sedan förvänta sig att den formen ska hållas för evigt, att innehållet kan fortsätta vara helt och hållet deras. Har man som upphovsman sådana krav får man helt enkelt hålla sig till att skriva för byrålådan. I samma ögonblick som man släpper sin text inför andras ögon får man också räkna med att den förändras, att den betyder andra saker för andra människor och deras behov.

Inte för att jag direkt klandrar författarna för att de har sina uppfattningar om vad de skrivit. Inte för att de tendera att resa runt och tala om det vitt och brett heller. Ofta tjänar författare paradoxalt nog bättre på att åka runt och tala om sina böcker än vad de gör på själva böckerna. Några sanningar skulle jag däremot inte utgå ifrån att de sitter inne med.

Detsamma gäller förstås i minst lika hög grad för kritiken. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur regelbundet folk blir provocerade av principen att sätta betyg på kulturupplevelser. Ger man en film eller skiva ett visst antal getingar eller radiotorn stör det oftast bara dem som tycker att just antalet är orättvist, men är det en bok eller kanske teaterpjäs som graderas är det oftare betygssättandet i sig som upprör. Hur i hela helskotta kan man reducera konst till en fem- eller tiogradig skala, invänder den provocerade.

Men det just det som är grejen. En bok eller en pjäs eller vad det nu må vara kan aldrig reduceras till ett visst antal poäng. Upplevelsen av ett verk däremot, den kan nödtorftigt pressas in på en sådan skala. Kritik är faktiskt bara åsikter och av någon anledning blir det så tydligt och bra just när man envisas med de där fyrkantiga betygen.

Det får väl för all del erkännas att fenomenet att ständigt delge andra sina subjektiva åsikter kanske möjligen är en smula egocentrisk. Själv tänker jag mig alltsammans lite som ett samtal där jag kan ge mitt svar på något en författare framfört och sen är det upp till den som eventuellt lyssnar att formulera sina egna. Då och då blir de där svaren så ilskna att de når tillbaka. I andra fall kan man bara hoppas att samtalet fortsätter på sina håll, lever vidare i nya förgreningar, i protester, medhåll eller vidaretänk.

Börjar man däremot anse sig sitta inne med de absoluta svaren, ja, då landar man lätt i någon sorts halvfascistisk självbefläckelse där fortsatta samtal är överflödiga. Och då vill i alla fall inte jag vara kritiker längre.