Krönika

Vem bestämmer vad där står egentligen?

Det vimlar av folk som vill tala om för en vad det egentligen handlar om. Ni vet, böcker, livet, vad som helst. Alltihop.

Inte minst såhär i bokmässetider, och inte minst såhär i allmänhet, när författare bör hålla sig ute i ur och skur, kränga sina kioskvältare och vårda sina varumärken. Numera får man minsann inte hänga på sin kammare och vara halvalkoholiserad och halvknäpp, inte.

Eller snarare – det går förstås utmärkt att vara halvalkoholiserad och halvknäpp, men man bör vara det i någon tevesoffa om det ska vara någon mening med det. Ett träd som inte faller på löpsedlarna faller ju liksom inte. Eller, det får i alla fall inga böcker sålda.

När de nu står där i rampljuset så ligger det väl nära till hands att säga något om vad böckerna egentligen handlar om. Något måste de ju säga. Och då känns det väl närmast naturligt som läsare att tänka att ”fasen, hon vet nog vad hon pratar om, den där, det är ju ändå hon som skrivit härligheten”.

Men är det verkligen så enkelt? Då skulle vi väl till exempel knappt behöva någon litteraturhistoria? Då skulle vi väl till exempel bara svara att ”Strindberg? Nej, du vet, vi hatar inte kvinnor så mycket längre, så tack, men nej tack”. Och kanske titta lite konstigt på den som frågade. Så varför gör vi inte det då?

Kanske beror det bara på en viss seghet i systemet. På kritiker som inte törs falla ur ramen och litteraturvetare som dunkar varann i ryggen med referenser som obskyra författare gör till andra obskyra författare (ett slags Bingolotto för akademiker; de behöver inte ens vinna någon Volvo, ty kunskap är, som ni vet, sin egen belöning).

På teatern är de lite bättre på det där. Där frågar man sig ofta skamlöst ”Vad kan den här texten göra för oss?”. ”Vad har Shakespeare att säga just oss, moderna människor som vi är?” eller ”Handlar det här verkligen om kvinnors inneboende ondska, eller handlar det kanske mer om de desperata medel den får ta till som inte tillerkänns något officiellt inflytande?”

Och det är väl snarare så vi gör, åtminstone när vi får ut något av det vi läser. Vi ser det vi vill se, det vi har nytta och nöje av. Det vi kan relatera till och det som kittlar vår fantasi.

Som mannen i ett klassiska diktexempel där dikten ömsint (men vagt) beskriver ett möte på en skogsväg. Ofta tolkas det som någon form av kärleksmöte, men just den här mannen, som var jägare, såg i stället en älg som äntligen visar sig efter ett långt vaktpass.

Det där har varit ett problem ända sen folk fick lära sig läsa. Det var väl mest meningen att vi skulle studera Bibeln på vår kammare och fortsätta vår stilla gång. Frukta Gud och överheten och allt vad det var.

Men att läsa är att tolka. Tänka och ifrågasätta. Och så börjar man se älgar. Älgar och alla möjliga möjligheter.

Ella Andrén

Publicerad: 2007-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 21:32

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?