Gästrecension

: den svenska poesins historia
den svenska poesins historia Staffan Bergsten
2007
Wahlström & Widstrand
8/10

Svensk poesihistoria genom hundra poeter

Utgiven 2007
ISBN 9146213031
Sidor 438

Om författaren

Fotograf: Björn Leijon

Staffan Bergsten var fram till pension docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har genom åren blivit en av landets största experter på lyrik och skrivit böcker om bland annat Stagnelius, Fröding, Karlfeldt, Tranströmer, Frostenson och Jäderlund.

Gästinformation

Björn Landström är 54-årig distriktsläkare på landet utanför Skövde. Han har lärt sig misslyckandets tragik och humor av Ivar Los ”Gårdfarihandlaren”. Och Johan Asplund har sent omsider i sin bok ”Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet” fått honom att förstå hur nödvändigt det är att hälsa på sin granne.

Sök efter boken

Poesi är
"När språket komprimeras och struktureras till högsta uttryckskraft"
förklarar Staffan Bergsten. Erik Gustaf Geijer replikerar från 1700.
"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still"
och stillsamt tillägger Tomas Tranströmer 2004.
"Håll ut näktergal! Ur djupet växer det fram – vi är förklädda".
Sådan är Bergstens ambition, att omfatta den svenska poesin från franskinspirerade ballader till slampoesi, men om detta sistnämnda har han egentligen ingenting att säga.

Urvalet innehåller inga överraskningar, det känns när man läser som inget saknas men i 1900-talets historik är det glest och det är ju inte konstigt om det bara är jämnt etthundra författare som representeras. Dispositionen är enkel, kronologisk mestadels, någon gång tematisk (sångmödiktningen). Bergsten försöker balansera men vågen väger tydligt ner i 1800-talets guldålder och upp i det allra nyaste – rimligt så med en historik. Geijer, Tegnér, Runeberg och Rydberg är stor svensk poesi. Och allra störst är Rydbergs kantat från 1877.
"Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
Vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas.."

Lite sentimentala kan de gamle bli ibland verkar Bergsten tycka och växlar snabbt över till Strindbergs virtuosstycke "Solnedgång på havet".

"Jag ligger på kabelgattet
rökande Fem blå bröder
och tänker på intet
[---]
Sverige ligger som en rök,
som röken av en Maduro-Havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr.
Men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet."

Bergsten skriver med en sirlig elegans. Han har en förmåga att i pregnanta bilder sammanfatta ett skeende, en epok eller ett stilskifte.
"Om 1600-talet molmar i mullbrunt och svart och 1700-talet strålar med upplysningens ljus och nöjets rosenskimmer så randas 1800-talets poesi i tre sorters blått"
(vilka de tre blåa sorterna är får ni läsa själva). Han skriver förrädiskt enkelt, sällan eller aldrig banalt men heller inte så ofta med full kraft. Det är som om han hanterar den samlade svenska poesins explosiva kraft med en skicklig bombdesarmerares ansvarsfulla pedagogiska isärplockande.

Historikens styrka blir i stället kortanalyserna. Karlfeldt som vände på metaforerna, blommor som symboler för mänsklig erotik blir i stället mannens kärleksberusning som en metafor för naturens erotiska makt. Att läsa Bergstes bok är också privilegiet att få läsa nästan idel goda dikter med kortfattade och genomtänkta förklaringar.

Om 1800-talets guldålder är den ena positionsbestämningen så är Tranströmer/Sonnevi den andra. Under 1960-och 70-talet tycks Tomas Tranströmers poesi stå utanför den tongivande politiska poesin. Den som Bergsten menar delvis var ett hot om att upplösa det poetiska uttrycket.

Göran Sonnevi står å sin sida mitt i samtiden men är ändå en solitär som använder långa monotont retoriska attacker, kanske den moderne poet vars dikter mest liknar högstämdheten hos Tegnér och Rydberg. I "Det omöjliga " från 1975 gjorde Sonnevi ett försök att diskutera en annan världsordning. Bergsten väljer att ställa Sonnevis beryktade Vietnamdikt:

"Bakom TV’n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön.
[---]
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA’s vidriga krig"

mot Tranströmers

"Och varelsen med igenklistrade ögon
som vill gå mitt i forsen medströms.
kastar sig rakt fram utan att skälva
i en rasande hunger efter enkelhet".

Bergsten ser svenskt poetiskt 1900-tal som ett timglas där den smalaste delen är 1970-talet och där många författarskap sammanpressades, krossades eller kom ut förändrade. Om Sonnevi tycks han ändå ha en hög uppfattning. Bergsten sammanfattar med Tranströmers humoristiska fåordighet mot Sonnevis böljande magnetiska allvar.

Den som söker en nutida poesis positionsbestämning får inte veta mycket. Bergsten för i stället fram Gunnar Ekelöf och hans mysticism och kan inte låta bli att avsluta med Georg Stiernhielms ord från 1650: "Den sig inte gör till musers tal
han kan sitt sinne inte tämja.."

Bergsten har gett de nya poeterna hundra poeter att ta spjärn emot och som övning kan de försöka matcha Israel Holmströms kärleksdikt från 1700-talets början.

"Förr skall gråsten bli till limpa,
förr skall oxen vingar få,
förr skall suggan bli en simpa,
förr skall Stockholm lära gå,
Brunkeberg bli förr en båter,
och min rumpa apotek,
förr än Elin jag förlåter (lämnar),
Elin är min grisestek."

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Landström

Publicerad: 2008-02-09 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-09 00:00

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #2806

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?