Recension

: Gång på gång är skogarna rosa
Gång på gång är skogarna rosa Emily Dickinson
2012
Albert Bonniers Förlag
8/10

Bokstavstrogen översättning

Utgiven 2012
ISBN 9789100127640
Sidor 149
Översättare Ann Jäderlund

Om författaren

Emily Dickinson (1830-1886), född i Amherst, Massachusetts, är inte bara en av de mest originella amerikanska poeterna genom tiderna utan också en av de mest mytomspunna. Hennes poesi publicerades postumt. Dickinson tillbringade nästan hela sitt vuxna liv isolerad i hemmet. Hon efterlämnade en betydande samling brev och anteckningsböcker samt nästan tvåtusen dikter. Hon dog femtiofem år gammal av en njursjukdom.

Sök efter boken

Att översätta innebär alltid en form av övergrepp, skriver Ann Jäderlund i efterordet, och visst är det så. Det var länge sen jag läste Dickinson, men när jag läst denna version och sen lite engelska och sen återvänt till denna igen, så tycker jag ändå att Jäderlund förhållit sig väldigt trogen originalet.

Gång på gång är skogarna rosa är ett urval dikter ur Dickinsons digra produktion. Emily Dickinson levde 1830-1886, och ett tag var hon så pass produktiv att hon skrev en dikt om dagen. I sin samtid missförstådd; hon kunde ju varken rimma korrekt eller hålla sig till begriplig radbrytning! Bröt helt mot 1800-talets skolning. Snarare hade Dickinson ett helt eget, fritt förhållningssätt till diktande, vars stil ingen annan riktigt kunnat mäta sig med.

Det jag tycker att Jäderlund främst har lyckats fånga i sin översättning är det personliga tilltal Dickinson ofta använder sig av. Det är en loj ton, en kaxighet, en sorts uppgiven svärta som jag är väldigt förtjust i.

Jag tänker -
Jorden är knapp -
Och Oron – absolut -
Och många – sårade -
Men – Än sen?
Jag tänker –
Vi borde
-
Den mest – Vitale
Övertrumfar inte
Förfallet -
Men – Än sen?
Jag tänker -
Att i ”Himlen” -
På något sätt – ska det jämnas ut -
Nå’n ny Ekvation – ges till slut -
Men – Än sen!

Jäderlund skriver själv i efterordet att hon sökt översätta ord för ord så långt det gått. Att hon på detta sätt velat testa om det går att uppnå något, komma än närmare Dickinsons lek med ord och betydelser än tidigare översättningar förmått göra. Det är en god tanke, och jag tycker verkligen att det finns en närhet som flera andra översättare saknar. Men det som också händer, som ni ser i exemplet ovan, är att det infinner sig en svårlästhet, som det tar ett tag att komma förbi. Talstreck, kursivering och versaler, det är detaljer som brukar plockas bort eftersom det inte är grepp som används i dagens språk eller överhuvudtaget i svenskan, så utspritt som det används här. Samtidigt har hon ju rätt, Jäderlund, när hon skriver att ordet ”Innerlig” med stor bokstav, säger något annat än ordet ”innerlig” skulle ha gjort.

Både efterordet av Jäderlund, och förordet av Staffan Söderblom, som mer övergripande diskuterar olika översättningar och de val översättarna har gjort, är väldigt bra och hjälper läsningen, särskilt för de som inte är så insatta i Emily Dickinsons produktion sedan tidigare. Ändå funderar jag över om de inte borde ha bytt plats? När jag läst efterordet känner jag nästan att jag vill läsa om samlingen direkt igen. Vilket kanske förvisso inte är något negativt, men ändå. Det finns en otillgänglighet i det avbrutna språk som översättningen ger, och först när jag läst efterordet kan jag se på den med andra ögon och lättare ta till mig den.

Dickinsons poesi handlar om natur, romantik, död, liv. På många sätt påminner hon om Karin Boye i sina funderingar, om än inte alls i sin stil. Det finns också en lesbisk underton att läsa in. Eller var det så man skrev dikter till sina väninnor på den tiden?

Jag visade henne Höjder
hon aldrig såg –
”Vill du klättra” sa jag?
Hon sa – ”Åh, nej” –
”Med mig” – sa jag -
”Med mig?”
Jag visade henne Hemligheter –
Morgonens Näste -
Repet som Nätterna
lagts över –
Och – ”Vill du
som Gäst mig ha?”
Hon kunde inte få fram sitt Ja -

(…)

Bonniers utgåva är ett litet konstverk i sig, med sitt naturvita rena omslag där orden är karvade och blir som blindskrift under händerna…

Trots att Dickinson levde ensam i sitt barndomshem i Amherst, Massachusetts hela sitt liv med bara få resor utomlands, kommunicerandes med omvärlden via brev, så är det förvånansvärt mycket liv i hennes texter. Visdomsord samsas med brinnande åtrå. På något vis har jag svårt att tro att hon, som Staffan Bergsten i en universitetsutgåva påstår i sitt förord: flydde den fysiska kärleken för ensamheten och poesin. Kan någon verkligen skriva så bra om kärleken utan att själv ha upplevt den? Det undrar jag…

Lina Arvidsson

Publicerad: 2013-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-14 21:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5096

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?