När Svetlana Aleksijevitj förra året tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för sin förmåga att ge de sovjetiska erfarenheterna röst, nej, röster i plural, för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians röst. Aleksijevitj är tvärtom enkelspårig och monologisk.

Få Nobelpris har kanske varit så lite ifrågasatta som det till Aleksijevitj – möjligen med undantag för i Ryssland och hemlandet Belarus/Vitryssland. Jag tycker själv att det är det allra mest klockrena av akademiens val. Kritiken gör mig alltså både förvånad och nyfiken. Vad ser Vladimir Golstein som jag inte ser?

Egentligen vet jag knappt om jag blir särskilt mycket klokare på det efter att ha läst igenom dessa synbart blygsamma 31 sidor. Det är framför allt 31 sidor där professorn i slavisk litteratur använder de ryska klassikerna till att slå Aleksijevitj i huvudet med. Skalar man bort alla dessa referenser framstår det kvarvarande innehållet mer som en personlig aversion än som någon verklig litteraturkritik.

Golstein menar att Aleksijevitj ansluter sig såväl till en rysk fixering vid elände och lidande som till sovjettidens tjernucha, ”svartmålning”. Vem är det då alltså som svartmålas? Att döma av hennes böcker borde det rimligtvis vara Sovjetunionen, men Golstein fokuserar i själva verket mycket lite på Aleksijevitj litterära produktion, och desto mer på olika uttalanden om det nutida Ryssland och dess ledning. Han skriver om hennes ”skeva och naiva ideologi”, ”alltid redo att kritisera Ryssland för att vara tyranniskt och förtryckande”. Hon förväxlar författarens roll med åklagarens, menar Golstein, utan att han själv tycks ha några som helst problem med att axla just denna roll.

Nu hör jag visserligen till dem som har svårt att ta ”politisk” som ett skällsord alls, men jag kan inte förstå Golsteins kritik som annat än den att Aleksijevitj i sina fantastiska skildringar av sovjetiska människor och livserfarenheter inte tillräckligt låter den nutida ryska maktens perspektiv komma till tals. Hon går västvärldens ärenden, menar den amerikanskanställde professorn, och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag förväntas ta den här texten på allvar alls. Vilken rent ut sagt pinsam professorsprestation – vad kan han ha för trovärdighet i sitt ämne om han bara använder det till sådana här märkliga utbrott?

Den separatutgivning av noveller som de senaste åren etablerat sig på marknaden inte minst med Novellix förtjusande små volymer har så smått börjat sprida sig även till facklitteraturen. Det är en rolig tendens, tycker jag. Varför Karneval förlag valt att ge ut just denna text i sin nystartade småskriftsserie Den lilla hammaren (en referens till Anton Tjechov) går mig dock helt förbi.