Krönika

De många rösternas författare

Men vad är det hon skriver egentligen? Trots att jag läst Svetlana Aleksijevitj och väl borde veta blir jag mer och mer förvirrad ju fler nyhetsinslag om dagens – årets – Nobelpristagare jag lyssnar på. Böckerna i sviten Utopins röster beskrivs som romaner, som facklitteratur, som ”litterära reportage”.

Själv ikläder sig Aleksijevitj gärna rollen som kompositör, någon som samlar tusentals intervjutimmar till ett slags koncentrat, ett körverk. Hon har en distinkt egen röst, samtidigt som kärnan i hennes arbete är just detta att låta andra komma till tals, de där så kallat små människorna, de som annars sällan blir hörda. Ja, Aleksijevitj skriver om de små människornas storhet.

Som historiker (eller, som doktorand tänker jag väl snarast på mig själv omväxlande som historiker och wannabe-historiker) borde jag kanske stå på den professionella historievetenskapens sida, men ganska ofta upplever jag nog ändå att det är de skönlitterära författarna som skriver historia intressantast, kanske till och med sannast. Fast jag tror inte att man måste välja sida, att det egentligen handlar om sidor. Vi behöver alla medier, alla olika typer av röster för att skildra historia som är viktig och som berör.

Julie Otsuka gör det med sitt nästan malande ”vi”, de japanska postorderfruar som anlände till USA för nästan hundra år sedan, i Vi kom över havet. David Levithan gör det i ungdomsboksform med en slags kör av döda homosexuella i Two boys kissing. Och Svetlana Aleksijevitj gör det, bättre än kanske någon, i Utopins röster, oavsett om man vill kalla sviten litterärt reportage eller dokumentära romaner.

Riktigt bra författare, skönlitterära eller ej, är ordentligt pålästa, men det är egentligen inte en fråga om vad som är sant eller falskt. Man kan rapa upp hur många sanna detaljer som helst och ändå missa det väsentliga. En riktigt bra författare fångar också den djupare sanningen – och det är sällan en sanning i singular.

Sanningen i singular och med stor begynnelsebokstav, det är sanningar för diktaturer. Verkliga sanningar består av motsägelser, av variationer, av olika perspektiv. Av många olika röster.

Inte alla står riktigt ut med hur komplicerat det kan bli. Det är ju så mycket enklare och tryggare med raka svar, en tydlig linje. Ledare som pekar med hela handen. Deras författare är Aleksijevitj inte. Hon är de många rösternas författare.

Det här är nog det mest odiskutabelt välförtjänta Nobelpris jag kan komma på.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-10-08 22:45 / Uppdaterad: 2015-10-08 22:45

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?